De som känner mig sedan länge vet att jag alltid varit på gränsen till överkänsligt skeptisk till amerikansk entusiasm. Det gäller både patriotismen och verbalt badande i superlativsfontäner. Dels för att det inte är kompatibelt med min surgubbigt torra personlighet men också för att folk som verkar glada utan vettig ursäkt ser oäkta ut genom glasögon som är färgade av en mer spartansk inställning till känsloutbrott.
I dag har jag klappat händerna i takt till en fantastisk show av smått fanatiskt flaggviftande och studsande ungdomar. Det var truppdansande på yardnumrerat gräs, hög musik, gastande av ramsor och inte minst jätteflaggor både som mantlar och kraftfullt viftandes av nästanvuxna med benen fulla med spring. Det var smått magiskt medryckande att sitta i solen bland alla glada och stolta föräldrar och se energin på planen.
För en timme sedan var jag hos frisören. Kvinnan i stolen brevid mig lämnade sin ytterst väldresserade hund med blicken och utbrast när jag reste mig upp att det var en alldeles extraordinärt fantastisk klippning jag fått. Awesome! Själv hade jag sagt att den var great till frisörskan och där tyckte jag att jag tagit i för att vara snäll. Vi pratade trots allt bara om att någon skurit bort lite av de strån som hängde mest obehagligt ner över öronen.
Jag tittade mot kvinnan och log nästan generat och hon stirrade tillbaka och nickade entusiastiskt och fyllde genast på med att hennes man borde ha precis en sådan och att det var helt galet snyggt och hennes lätt uppspärrade ögon tycktes när de mötte min blick säga att hon antagligen aldrig sett ett huvud med så utsökt arrangerade hårstrån förr.
Eller att hon knarkar. För det har man ju hört om sådana med intensiva ögon.
Jag tänker att det trots att det verkligen strider mot min natur kanske inte är så dumt att dra till med ett i strikt mening aningen omotiverat brett flin och kalla sin frukost awsome och säga åt någon okänd person att hon är alldeles fabuöst talangfull på det hon gör. Blir man bra på att spela entusiast kanske man lurar någon att man faktiskt är geniunt glad nästan jämt, lyckas man bli riktigt awsome på att spela lurar man nog till slut sig själv.
Kära förtroendevalda representant! Vi behöver prata.
Varje gång du blir intervjuad av en journalist får vi chansen att göra just det. Journalisten ställer faktiskt ibland mina frågor till dig. När du då allt som oftast väljer att säga något i stil med "Jo, det är en bra fråga från folket men jag tänker inte svara på den. Lyssna gärna i stället på följande punkter som jag bestämt mig i förväg att prata om i dag..." kan jag inte längre tolka det som annat än uttryck för ditt förakt för mig.
Din roll är att representera oss i riksdagen, föra dialog med och stå till svars inför oss. Det är ett fint och hedervärt jobb. Du spottar på demokratin varje gång du imponerar på dina kollegor med hur skickligt mediatränad du är och helt ogenerat vägrar svara på folkets frågor. Du visar förakt för vår representativa demokrati när du inte längre ens bryr sig om att låtsas som om du försöker svara.
Detta numer helt omaskerade politikerförakt, dvs politiker som öppet visar folket förakt, kommer väcka allt mer besvarade känslor från oss i den dumma massan.
Nu när jag sitter i vintermörkret, lagom otränad och julfint energirik under huden, känns Kalmaräventyret väldigt fjärran. Trots det stora avståndet i alla bemärkelser är mina minnen från tävlingen väldigt tydliga och därför känns det som ett trevligt vinterpyssel att skriva ner några rader om dem.
Visst ser det helt otroligt inspirerande ut?! Själv har jag svårt för det amerikanska hjältenarrativet som helt onödigt kletats ut över hela evenemanget, men bortsett från det syns det på filmen att detta är fest!
Kalmar IronMan är känd som en av de IronMan-tävlingar i världen som bjuder på störst publikstöd. Denna dag strålade solen på Öland och Kalmar som för en stund syntes tagit paus från allt annat och helhjärtat låtit sig absorberas av och uppgå i dagens stora händelse.
Tävlingsdagen var verkligen en stor och stark upplevelse, men när jag får frågor om varför jag kör sådana tävlingar brukar jag säga att själva tävlingen är en detalj. Syftet med att vara med är för mig inte så mycket en fråga om att få en episkt händelserik dag i solen utan om att ge mig själv ett mål som är så krävande att jag tvingas välja att genomföra en hel hoper träningspass - för det är faktiskt dem jag vill åt!
Det kan alltså sägas att tävlingen är ett lömskt sätt att lura mig själv att ibland prioritera träning framför annat i livet och just därför blir en tävlingsrapport inkomplett utan en beskrivning av tiden före startskottet.
Vägen dit
När egentligen börjar någonting? Den filosofiskt tokintressanta frågan bör ställas oftare, kanske i synnerhet i samband med IronMan-tävlingar.
I mitt fall började Kalmar 2015 ganska precis ett år före start när jag råkade anmäla mig. Därefter tänkte jag på den kommande tävlingen varje dag, ofta flera gånger varje dag. Som ung och stark körde jag tävlingen 2003 och 2004 och nu när det var dags för comeback kändes tävlingen som något väldigt stort och faktiskt ganska hotfullt.
Oron för det annalkande hotfulla är precis vad som behövs för att ge den känsla av akut angelägenhet som krävs för att få se dagens möjliga träningspass klättra till toppen från en hedrande plats strax under täten på priolistan över saker att göra för dagen.
Detta fungerade dock måttligt bra under hösten som passerade med måttlig träningsmängd och begränsad oro över det. Springa kan jag, lite korta simpass klämdes in på luncher och tids nog får man cykla.
Mellandagskatharsis
Fram till jul hade jag ändå trappat upp träningsmängden en del och fått ordning på löpningen så pass att det började bli dags för lite distans. Efter någon veckas sjukdom kring jul blev det plötsligt vintervackert ute och hela mitt väsen darrade av inspirerad entusiasm att utföra stordåd.
Vilken dag! Att efter månader av allt igenom gråblöta utomhusupplevelser kliva ut genom dörren och mötas av vitkrispig kyla och fotonbombmatta över nejden var en nästan religiös upplevelse. Första halvan av rundan kändes euforisk och jag undvek med nöd och näppe att börja tungomålstala där jag dansade fram över skogsvägarna i Smålands norra bibelbälte.
Det var så vackert ute att jag till och med stannade till för att ta bilder. Det är något jag verkligen inte brukar göra eftersom jag i vanliga fall njuter av själva löpningen, rörelsen och den primala känslan av kroppens ändamålsenlighet, och då vill man ju absolut inte pausa för att fotografera! Den här vinterrundan slogs jag däremot av en känsla av att vilja dela med mig och därför stannade jag och fiskade fram mobilen för att dokumentera småländskt vinterlandskap.
Passet blev mycket längre än planerat. Jag må vara en logikernörd som ofta hyllar den mänskliga rationaliteten i frågor som kan lösas med deduktiv logisk analys. När det däremot handlar om riktigt viktiga frågor duger inte förnuftiga resonemang. Då blir jag snarare en mystiker som låter intuition och passion vägleda mig. Löpning är just en sådan viktig fråga. Det handlar om känsla och vilja och denna vinterdag kände jag att jag ville långt. Trots att jag visste att jag rent logiskt när jag bara knappt var frisk och inte tränat långt på jättelänge inte borde springa ett dugg mer än 20km fortsatte jag en mil till.
Självklart var det rationellt sett suboptimalt i förhållande till målet. Träningseffekten var tveksam och skaderisken onödigt hög. Det är dock sådant jag kan unna mig eftersom själva tävlingen inte är viktigast för mig, och tack vara att jag följde intuitionen som bara ville vidare fick jag ett minne som nu över ert år senare är isande vackert.
Det handlar inte bara om den vackra vintern i början utan även om kontrasten mellan den kristallklara is- och snölyckan och den sedan avslutande kampen med ben som varnade om förestående kollaps. Många oberoende upplevelsebaser av olika slag spänner upp mitt minnesrum till större volym. Mer upplevelser - mer liv, helt enkelt.
Träningsmängd
De 30km jag sprang då är så klart inte frågan om någon extrem distans, men för mig var det då i mellandagarna strax före 2015 alldeles för mycket. Jag stapplade sista 5km på väldigt stumma ben.
Därefter var jag däckad i flera dagar. Jag vaknade natten efteråt med feber och så ont i kroppen att jag knappt kom upp ur sängen. Kalmar kändes mycket fjärran.
Jag gjorde därpå mitt bästa för att få till träningspass mellan andra aktiviteter i livet och nu när jag har hela träningsbokslutet för 2015 klart kan jag konstatera att jag tränat dryga fyra timmar i veckan i snitt under 2015, men nästan fem och en halv timme under tiden januari till augusti.
Att få vad man förtjänar
För att inte behöva erkänna att jag blivit gammal ville jag ta mig i mål på under 11 timmar. Jämför man de timmar jag lade ner med ett seriöst träningsprogram för att nå den tiden på IronMan i min ålder får man helt enkelt konstatera att detta är för lite.
Om läsaren lyckats gå genom livet med bibehållen förväntan och tro att världen på något sätt är rättvis, att folk faktiskt får vad de förtjänar, så kan hon konstatera att jag borde misslyckas med att nå mitt mål eftersom jag inte tränat tillräckligt. Det skulle som tur är senare visa sig att det min dotter förklarade på dagis har täckning i verkligheten; "pappa har sagt att livet inte är rättvist".
Never gonna break my stride
Under ett av den tidiga vårens löppass kom en låt till mig. Den bara dök upp från ingenstans och refrängen passade fantastiskt fint som mantra som jag sedan under sommaren laddade med positiv energi genom att nynna den i triumf när jag sprang i solen och allt kändes bra, men aldrig om det någon gång till äventyrs kändes tungt under ett pass.
Jag sökte rätt på låten på youtube för att hitta texten som jag bara kom ihåg till vissa delar. Det visade sig till min småfnissande förtjusning att låtens video precis som tävlingen jag tränade innehåller människor som struttar runt i tighta trikåer.
Visst är det vackert? Efter en fantastisk sommar av spektakulära träningsupplevelser och framförallt stark löpning var jag trots begränsad träningsmängd på väg till Kalmar med mycket gott självförtroende och en nu svårtyglad entusiasm. Jag körde ner till Kalmar och sjöng högt till stereon som spelade min mantralåt säkert 40 gånger och jag hojtade högre för varje gång. Det var inte bråttom men jag körde på tok för fort mot slutet.
Tävlingen
Kalmar Ironman är ett riktigtstortspektakel. Som deltagare måste man komma flera dagar före start så det blir lite huggsexa om den logi som staden kan uppbringa när det plötsligt kommer tusentals deltagare, ofta med familjer och supportrar, på besök.
Själv var jag sen med att boka boende. Jag började leta så galet optimistiskt sent som ett halvår i förväg, så jag fick hålla till godo med det som fanns kvar - en stuga på Talluddens camping på Öland utan några som helst bekvämligheter.
Förberedelser
Kvällen före tävlingen kände jag mig lugn och väl förberedd. Jag gick ner till Kalmar sund för att möta solnedgången. Utsikten över vattnet mot Kalmar var storslagen och Ölandsbrons puckel som jag skulle cykla över två gånger nästa dag såg i denna belysning och med detta avstånd väldigt beskedlig ut.
Där borta, på andra sidan vattnet, där horisonten nu brinner av förväntan, där går starten när solen kommit upp igen. Då är jag där. En årsdos av dagliga tankar och förväntningar kommer där och då flytta till sinnevärlden.
Simning 3820m - 1.28:08
En lång väntan vid starten avslutas med en peppande vandring ner mot vattnet där alla deltagare uniformt vallfärdar ner i vattnet iklädda likadana badmössor och gummidräkter som om denna övning vore hur naturlig som helst. Vi påhejades hela vägen ner i vattnet av en imponerande publikmängd och jag tänkte tacksamt att det är starkt av dem alla att vara på plats - även om jag hade varit entusiastisk åskådare hade jag nog inte kommit upp till starten kl 7 på morgonen.
Den tredje statsmakten gav nästa dag en balanserad bild av den för Kalmar relativt besvärliga simningen. Det var svårt att navigera i vågorna. Flera gånger litade jag helt på att medtävlare bredvid mig visste vart vi skulle för själv såg jag bara vågor framför mig. Det visade sig oftast att de tänkt samma sak och vi fick vända när funktionärer i båtar ropade på oss.
Totalt simmade jag enligt GPSen över 4km, dvs några hundra meter extra. Jag kom upp ur vattnet ca 10 minuter senare än jag hoppats på och var missnöjd med det. Som tur är spelar en miss på simningen rätt liten roll för totaltiden, så när jag krånglade med att få ner dragkedjan på våtdräkten kunde jag glädja mig åt att simningen var över och att resten av dagen skulle få ägnas åt sådant jag kan.
Cykel 180km - 5.30:01
Uppe ur vattnet ska våtdräkten av och cykeln hittas bland bokstavligt talat tusentals cyklar i växlingsområdet. Jag hade dagen före gått sträckan flera gånger och tagit ut landmärken för att vara säker på att hamna rätt även om jag var stressad.
Där är den! Min följeslagare, med energi fasttejpad och mer gömt i lilla väskan på ramen.
Det var ganska blåsigt och varmt och en fantastiskt upplevelse hela vägen. Speciellt imponerad var jag av hur många som stod längs vägen på Öland och hejade. Det var inte tråkigt en sekund, utan hela tiden fanns det publik att ropa till om man behövde en liten energikick.
Jag var nöjd med snittfarten på en bit över 33km/h. Mycket mer än så fanns inte att ge i mina ben, speciellt med tanke på hur mycket motvind vi alla fick ta på Öland.
Fördelen med att identifiera sig som löpare är att man får avsluta med det man är mest bekväm med. Äntligen var det dags att springa!
Löpning 42km - 3.32:13
Sjungandes poppiga visor i vackert sommarväder hade jag sprungit många sommarlångpass i ca 4:30 per kilometer så det var ett tempo som kroppen kände igen. När jag kom ut på löpbanan hittade kroppen fort dit. Det är en för IronMan ganska hög fart och det var inspirerande att springa om många på kort tid.
Den känslan var så klart tokpeppande och jag tror min kropp hade klarat att hålla den farten i en timme eller två men när jag kände lite krampkänning i låren efter bara någon kilometer fattade jag det väldigt mogna och ansvarstagande beslutet att sänka farten till 5 minuter per kilometer.
Min första IronMan tillbringade jag en timme krampande och kräkandes i ett dike några hundra meter från mål oförmögen att resa mig så jag vet mycket väl vad som händer om man hamnar på fel sida om gränsen för vad kroppen klarar.
Flera minuters omsorgsfulla aritmetikövningar i en väldigt trög hjärna ledde fram till slutsatsen att jag skulle klara målet på under 11 timmar med viss marginal om jag höll 5 minuter per kilometer hela vägen in i mål och därför valde jag att köra den säkra vägen som höll hela vägen in i mål.
Tack vare mitt beslut att lugna tempot fick jag en helt fantastik löpupplevelse. De båda två tidigare tävlingarna hade varit en mental dimma av intressant men tung kamp med halvt bortkopplad hjärna och avslutande kollaps i sjukvårdstält med drop. Nu, med erfarenhet och kloka beslut, fick jag en stor upplevelse av närvaro och liv. Det var färgsprakande fest och glädje.
Hela vägen fanns det publik som hejade och sökte kontakt. De är en outsinlig källa till energikickar när man möter deras blickar och får svar när man ropar till dem. Dessutom är det så fiffigt ordnat att ens förnamn står på nummerlappen så många använder det när de hejar. I vanliga fall är det bara folk som vill ha något av mig som envisas med att använda mitt namn i varannan mening och då är det oerhört irriterande, men i Kalmar känns det fantastiskt positivt! Det är nästan lite magiskt hur stark man kan känna sig trots att man har ett steg som ser ut som promenad snarare än löpning!
Jag kom i mål på 10.38:41 vilket jag var helt nöjd med. Här finns mer statistik om mina tider i Kalmar.
Tacksamhet
Efteråt är den kvardröjande känslan en stor tacksamhet. Med en svag tro på gudar är jag lite vilsen vad gäller exakt adressat men jag känner en djup tacksamhet för att helt utan att förtjäna det ha fått ett liv och en kropp som kan göra fantastiska saker.
Dessutom är jag tacksam för allt stöd och all uppmuntran jag fått. Min familj med min kära fru Tottis i spetsen är alltid förstående när jag behöver träna. Utan den inställningen hos dem vore det omöjligt för mig att komma i mål eller ens till start.
Tottis, Linnea och Albin, mamma, pappa, Ann, Ragnar, Alva, Engla, Love och Anita var ditresta för att heja på mig. Att se dem alla längs vägen gav massvis med energi och att efteråt tänka att jag delade den dagen med dem gör minnet av upplevelsen ännu mer värdefullt för mig.
Det var också galet inspirerande att vara en hel delegation från lilla gulliga Ekängen på plats i tävlingen. Det var roligt att före och under tävlingen se och prata med Katarina, Tommi, Nicko, Johan och Viktoria. Christian och jag har delat många pass och funderingar inför tävlingen och att ses i tältet direkt efter målgång kändes som den perfekta avslutningen på en lång resa.
Hatet som ideologisk kompass är inte bara korkat och obildat utan dessutom drivande i en antidemokratisk våldsspiral. Det finns flera grupperingar i samhället som är drivna av hat mot sina medmänniskor. De erkänner sällan att de hatar medmänniskor eftersom våldets ideologi bygger på avhumanisering, men när det väl är dags att skrida till handling och få utlopp för sin blodtörst är det så klart enskilda medmänniskor i motståndargruppen man ger sig på.
Av någon anledning kallar vi dem extrem-höger och extrem-vänster som om de på något sätt är motpoler när sanningen är att de är ociviliserade odemokratiska ligister i symbios med varandra.
De läser "Min Kamp" eller ropar "Upp till kamp!", men det viktiga för dem är just kampen, att samtiden och historien bara kan förstås om man kollektiviserar stora grupper och förklarar för dem att de ska hata varandra. Det är så klart en fantastiskt engagerande livsstil för alla inblandade, men det är inte ett bra sätt att bygga ett samhälle.
Låt oss enas om att IS inte är ett teologiskt problem.
Om tio år finns inte Assad vid makten och IS har antagligen imploderat. Många av de syrier som nu kommer till oss som flyktingar kommer då välja att flytta hem för att vara med och bygga något nytt. Med sig kommer de ha åsikter och värderingar de delvis plockat upp under sin vistelse Sverige. Denna folkförflyttning är en historiskt unik möjlighet att ge geografisk spridning åt våra värderingar.
Låt oss enas om att IS inte är ett teologiskt problem.
Av dessa syrier är många muslimer och de om någon vet redan att IS är avskyvärda och har helt uppåt väggarna trasiga värderingar, men vilken analys vill vi göra av problemet?
Låt oss enas om att IS inte är ett teologiskt problem.
När IS säger att de har den enda sanna tolkningen av profetens lära och att de tänker tvinga världen att konvertera eller dö verkar det finnas de som tänker att ett fiffigt svar vore att förklara att det minsann är VI som sitter inne med den enda sanna tolkningen av profetens vilja.
Låt oss enas om att IS inte är ett teologiskt problem.
IS totala ointresse för mänskligt liv och fundamentala förakt för frihet, jämlikhet och broderskap lämnar ingen oberörd, men är det verkligen konstruktivt att utbrista "Aha! Ett teologiskt problem! Jag har konsulterat mina heliga skrifter och finner att min tolkning av följande verser visar att de de handlat fel..."?
Låt oss enas om att IS inte är ett teologiskt problem.
Det vore väl helt underbart om de hemvändande syrierna säger till sina landsmän att alla, inklusive imamerna, i Sverige är övertygade om att det är upplysningstidens ideal som byggt upp västerlandets välstånd, frihet och demokrati? Att ett fungerande socialt kontrakt måste inkludera alla och eftersom vi bevisligen inte har kompatibla religiösa uppfattningar måste samhället byggas på en grund som är helt fri från religion. Att felet IS gjorde inte främst handlade om vilka verser de tolkat fel, utan att de ville bygga en diktatur baserad på religiös lag.
Låt oss enas om att IS inte är ett teologiskt problem. Nog snackat nu om hur de inte representerar riktig islam, när problemet faktiskt är att deras kalifat är själva antitesen av det fria demokratiska samhället. Tänk vilken vacker värld det blir när den tanken slår rot i mellanöstern!
Jag jobbar mycket med färg i mitt konstnärskap. Färger som bryter mot varandra, mot normer och regler och därmed skapar något nytt och vackert som kan hjälpa till att upprycka de sedan länge fixerade rostiga armeringsjärn som ofta håller våra tankar fångna i gårdagens vittrande men förlamande tunga betongfundament.
Vårt samhälle har en pervers tro på svarens frälsande kraft. Vi tror att vi vill ha svar men jag vill ställa hela denna förväntan på ända. Visst är svaren själva basen för vårt handlande - vet vi inget kan vi inget - men samtidigt är svaret en slutpunkt. När vi nått svaret har vi tänkt klart och just då när vi nått dit gjuter vi fast svaret i den tid och de uppfattningar vi har just i den stunden.
Svaret är fixerat i sin kontext, oförmöget att följa med oss vidare på vår resa. Till slut stapplar svarsdyrkaren fram tyngd av gamla föråldrade svar och med så många tankeslutpunkter att hon bara förmår ge gårdagens svar utan att ställa några av dagens frågor. Frågan däremot är flexibel. Den följer med i nya förutsättningar och kan vara evigt aktuell. De stora frågorna är därför större och mer värdefulla än alla de svar vi så högt aktar.
Ett konstverk är inget i sig. Farbror Kant skulle säga att allt är perception. Det är i mötet med en betraktare som ett verk uppstår, i tolkningen frågan uppstår och i upplevelsen kvaliteten manifesteras. Just därför vänder jag mig emot frågor om betydelsen av ett verk och vill helst fråga vad betraktaren själv känner. Det som uppstår i mötet är själva konstverket. Trots det har jag med anledning av min senaste skapelse fått frågor om både vilken teknik jag använder och om betydelsen av mitt verk och jag vill här passa på att ge om inte svar, så i alla fall ämnen för vidare kontemplation.
Om något har provocerat mig de senaste åren så är det de rigida strukturer som uppståt i den monokromatiska hegemoni som gräsmatteodlare tyvärr allt för unisont bekänt sig till. Förutfattade meningar om precis vilken kulör en gräsmatta bör ha har skapat maktstrukturer där inte alla gräsmattefärger behandlas lika. Gröngräshärskartekniker graserar i det närmaste obemärkt när gräsmattor i princip uteslutande framställs som enfärgat gröna i populärkultur så väl som i kommersiella publikationer utan att någon längre höjer ett frisinnat ögonbryn. Jag har genomskådat detta och utan att beakta konsekvenserna har jag vågat utmana dessa strukturer! Det vore förmätet av mig att använda sådana ord om mig själv (även om de vore både rättvisa och sanna), men pålästa betraktare skulle nog beskriva mig som en djärv utmanare av maktstrukturer, en gräskomatiksufragetternas ledstjärna och efterkommande generationers gräsmatteodlares hjälte och befriare.
Bilden visar den rent ytliga aspekten av mitt senaste verk, så som den såg ut för några veckor sedan. Även om detta är skapat i våras har det faktiskt överlevt hela sommaren och är fortfarande klart synligt. Rätt snart efter att jag skapat det fick jag frågor om tekniken jag använt. En återkommande fras var "Vaaaad har du gjort med gräsmattan?". Även om jag tycker att tekniken i sig är oväsentlig jämfört med de stora frågor jag vill ställa så förstår jag den omedelbara reaktionen. När man möts av något nytt och revolutionerande frågar man sig ofta hur detta är möjligt, hur det har uppstått.
Vad gäller tekniken kan jag säga att för ett otränat öga utan insikt i gräsmattekonst skulle det rent ytligt vara svårt att skilja det jag gjorde från en hypotetisk scen med en stressad familjefar som struntar i strollern och tänker att hur svårt kan det vara att bara slänga ut gödning och sedan kratta ut högarna varpå krattan går av och ett visst mått av uppgivenhet infinner sig.
Andra frågor jag fått handlar om min avsikt, med formuleringar liknande "Pappa, vaaaarföööör har du gjort så där med gräsmattan?". Som läsaren av denna appell för rättvisa och jämlikhet förstår är det precis dit jag vill och därför vägrade jag till frågeställarens initiala frustration att låsa in mig i ett svar. Själva frågan är ju min avsikt! Jag hyser fortfarande ett spirande hopp om att betraktare ska inse att de är fångna i en tankestruktur som samhället tvingat på dem. Deras reaktion är en manifestation av den dissonans som uppstår när mitt verk med hänsynslös tydlighet kontrasterar deras förutfattade meningar om vilken färg en gräsmatta ska ha.
Jag älskar färger. En brun gräsmatta är precis lika mycket gräsmatta som en grön. Även om samtiden inte har annat än spe och hån att ge, så kommer historien ge mig rätt.
- Ska du hålla den här farten hela vägen till Ekängen?
I lördags hade jag inspirerande träningssällskap och hon inledde ifrågasättande.
- Jodå, svarade jag, går det för fort?
svarade jag sturskt varpå hon förklarade att hon inte hade några problem med tempot, men däremot funderade på om jag skulle orka. Jag lät mig inte nedslås av bristen på förtroende för min förmåga utan svarade att jag hade för avsikt att bli trött för hur ska man annars bli starkare? Hon genmälde med entusiastiskt bifall och ett glatt "Just det!" med ett distinkt tonfall av målmedvetenhet som skulle kunnat inspirera den tröttaste till stordåd.
Halvvägs konstaterar jag nöjt att tempot för mig är precis lagom eftersom jag nu som planerat börjar bli riktigt trött. När min PT vid min sida utropar att hon inte alls är trött lanserar jag den djärva tanken att hon kanske är i bättre form än jag, vilket hon ödmjukt avvisar.
Mot slutet väntar ett segt motlut och jag förvarnar om att det kommer bli tungt med ett tillägg om hur jag betraktar uppförsbackar på träning.
- Jag brukar se backar som mina vänner, de hjälper mig att bli starkare.
Hon saluför en annan syn.
- Jag brukar tänka att efter en uppförsbacke kommer alltid en sköööön nerförsbacke.
-Men den är ju max 3 meter?! frustar jag ansträngt fram för nu var vi mitt i uppförsbacken och jag hade egentligen fullt upp med att ventilera lungorna men var väl förtrogen med väntande backar och kände mig manad att protestera.
- Men den lutar neråt? Eller hur?
Mina krafter räcker precis till ett oartikulerat
- mmm
varpå hon triumferande sätter punkt med
- Just det!
Några minuter senare närmar vi oss på allvar.
- Kämpa på sista biten! Där är skylten!
Oförtröttligt hjälper hon till med pacing och pepping medan mina tankar är trötta.
- Jo, men från den är det över en kilometer kvar!
Jag brukar intala mig det för att inte spurta för tidigt och stupa hos någon granne.
- Men jämfört med hela vägen är det ju bara en liiiiten bit kvar!
- Det har du rätt i...
- Just det! Vill du ha vatten, pappa?
Hon cyklar upp med pakethållarens vattenflaska jämnsides med mig och jag känner mig priviligierad och tänker stolt att en dag kommer hon springa ifrån mig.
