Gräskonst

Jag jobbar mycket med färg i mitt konstnärskap. Färger som bryter mot varandra, mot normer och regler och därmed skapar något nytt och vackert som kan hjälpa till att upprycka de sedan länge fixerade rostiga armeringsjärn som ofta håller våra tankar fångna i gårdagens vittrande men förlamande tunga betongfundament.

Vårt samhälle har en pervers tro på svarens frälsande kraft. Vi tror att vi vill ha svar men jag vill ställa hela denna förväntan på ända. Visst är svaren själva basen för vårt handlande - vet vi inget kan vi inget - men samtidigt är svaret en slutpunkt. När vi nått svaret har vi tänkt klart och just då när vi nått dit gjuter vi fast svaret i den tid och de uppfattningar vi har just i den stunden.

Svaret är fixerat i sin kontext, oförmöget att följa med oss vidare på vår resa. Till slut stapplar svarsdyrkaren fram tyngd av gamla föråldrade svar och med så många tankeslutpunkter att hon bara förmår ge gårdagens svar utan att ställa några av dagens frågor. Frågan däremot är flexibel. Den följer med i nya förutsättningar och kan vara evigt aktuell. De stora frågorna är därför större och mer värdefulla än alla de svar vi så högt aktar.

Ett konstverk är inget i sig. Farbror Kant skulle säga att allt är perception. Det är i mötet med en betraktare som ett verk uppstår, i tolkningen frågan uppstår och i upplevelsen kvaliteten manifesteras. Just därför vänder jag mig emot frågor om betydelsen av ett verk och vill helst fråga vad betraktaren själv känner. Det som uppstår i mötet är själva konstverket. Trots det har jag med anledning av min senaste skapelse fått frågor om både vilken teknik jag använder och om betydelsen av mitt verk och jag vill här passa på att ge om inte svar, så i alla fall ämnen för vidare kontemplation.

Om något har provocerat mig de senaste åren så är det de rigida strukturer som uppståt i den monokromatiska hegemoni som gräsmatteodlare tyvärr allt för unisont bekänt sig till. Förutfattade meningar om precis vilken kulör en gräsmatta bör ha har skapat maktstrukturer där inte alla gräsmattefärger behandlas lika. Gröngräshärskartekniker graserar i det närmaste obemärkt när gräsmattor i princip uteslutande framställs som enfärgat gröna i populärkultur så väl som i kommersiella publikationer utan att någon längre höjer ett frisinnat ögonbryn. Jag har genomskådat detta och utan att beakta konsekvenserna har jag vågat utmana dessa strukturer! Det vore förmätet av mig att använda sådana ord om mig själv (även om de vore både rättvisa och sanna), men pålästa betraktare skulle nog beskriva mig som en djärv utmanare av maktstrukturer, en gräskomatiksufragetternas ledstjärna och efterkommande generationers gräsmatteodlares hjälte och befriare.

Bilden visar den rent ytliga aspekten av mitt senaste verk, så som den såg ut för några veckor sedan. Även om detta är skapat i våras har det faktiskt överlevt hela sommaren och är fortfarande klart synligt. Rätt snart efter att jag skapat det fick jag frågor om tekniken jag använt. En återkommande fras var "Vaaaad har du gjort med gräsmattan?". Även om jag tycker att tekniken i sig är oväsentlig jämfört med de stora frågor jag vill ställa så förstår jag den omedelbara reaktionen. När man möts av något nytt och revolutionerande frågar man sig ofta hur detta är möjligt, hur det har uppstått.

Vad gäller tekniken kan jag säga att för ett otränat öga utan insikt i gräsmattekonst skulle det rent ytligt vara svårt att skilja det jag gjorde från en hypotetisk scen med en stressad familjefar som struntar i strollern och tänker att hur svårt kan det vara att bara slänga ut gödning och sedan kratta ut högarna varpå krattan går av och ett visst mått av uppgivenhet infinner sig.

Andra frågor jag fått handlar om min avsikt, med formuleringar liknande "Pappa, vaaaarföööör har du gjort så där med gräsmattan?". Som läsaren av denna appell för rättvisa och jämlikhet förstår är det precis dit jag vill och därför vägrade jag till frågeställarens initiala frustration att låsa in mig i ett svar. Själva frågan är ju min avsikt! Jag hyser fortfarande ett spirande hopp om att betraktare ska inse att de är fångna i en tankestruktur som samhället tvingat på dem. Deras reaktion är en manifestation av den dissonans som uppstår när mitt verk med hänsynslös tydlighet kontrasterar deras förutfattade meningar om vilken färg en gräsmatta ska ha.

Jag älskar färger. En brun gräsmatta är precis lika mycket gräsmatta som en grön. Även om samtiden inte har annat än spe och hån att ge, så kommer historien ge mig rätt.