Jag är inte socialist, men...

Jag tycker socialism som politisk ide är förfärligt. Kort kan man säga att jag gärna ställer mig bakom precis varje rad i Lennons Imagine, utopin är jättefin, men så länge egoism är en del av människans natur och politik måste ta ansvar för både mål och vägen till målet så kommer socialism vara Sith-sidan i politikstjärnornas krig. Det är för mig också tydligt att det är den mörka sidan av Kraften som ställer grupper av människor mot varandra på det sätt som kamp-ideologierna (de som pratar om "min kamp" och "upp till kamp") gör. På grund av detta vill jag inte på något sätt förknippas med socialism och därför har jag kommit på den pigga och fräscha frasen "Jag är inte socialist, men..." för att kunna uttrycka sympati för underliggande tankar utan att behöva förknippas med rörelsen. Sånt brukar funka, har jag hört.

Jag är inte socialist, men jag är väldigt bekymrad över vad individualiseringen och segregeringen av samhället gör med oss. För att alls kunna kallas samhälle vill vi vara ett stort heterogent lag som visserligen bråkar men ändå i stort hjälps åt, inte bli ett inbördeskrig mellan separata grupper som i sina bästa stunder kan skryta med vapenvila. Jag jämför mina barns uppväxt med min egen och misstänker att med avskaffad värnplikt och med fritt skolval är det nu för tiden många fler barn och ungdomar som bara umgås med andra som har precis samma bakgrund. Vi behöver gemensamma projekt och värden för att kunna fungera som samhälle i stället för en lös federation av enklaver.

Jag är inte socialist, men jag tror att i en kommande automatiserad och digitaliserad värld kommer vi uppgradera politikens makt visavi marknaden. Fram till nu har nämligen det stora flertalet, i alla fall om de organiserar sig, haft inte bara demokratisk politisk makt utan även makt på marknaden. I en framtid när kanske hälften av jobben försvunnit kommer makten på marknaden centreras till de få som äger produktionsmedlen. Man behöver inte ha mycket fantasi för att se hur en ny international som förenar alla de som inte längre bidrar ekonomiskt till samhället snart utgör en majoritet av världsbefolkningen. Om inte politiken då är anpassad för att fördela marknadsmakt med andra medel än de direkt marknadsmässiga blir det revolution. Kan man inte strejka kommer det bli högafflar och facklor. Det kommer vi inse och innan den blodiga revolutionen störtar oss i kaos kommer vi motverka detta genom inkluderande politik som ser på pengar och arbete på ett nytt sätt.

Jag är inte socialist, men jag tycker det är läskigt att se hur många som på allvar tycker att de själva förtjänat allt de har. Den där bilen du är stolt över har du i och för sig köpt för pengar du ärligt tjänat ihop, men att den finns där hos dig är i mycket större del ett resultat av forskning och utveckling i bilbranschen än ett resultat av dina personliga färdigheter. Jag säger inte att någon annan förtjänar bilen mer än just du, men att du har den i din ägo har du dina medmänniskor och förfäder att tacka för. Oavsett hur bra du är på ditt jobb så skulle det inte ens bli en liten tuta om du la resten av ditt liv ensam i skogen på att bygga den coolaste prylen du kan. Det vore klädsamt att ersätta en del av den där stoltheten över det som är ditt med ett mått av tacksamhet för allt vi har.

Detta är dock fortfarande bara den rent kapitalistiska synen på tacksamheten för oförtjänade rikedomar. Riktigt svindlande blir det när man tänker på viktiga saker. När jag springer blir jag ibland lite småhög och lallande lycklig. Då tänker jag på hur helt fantastiska mina ben är och att jag fick dem vid födseln helt utan att förtjäna dem. Med följde för övrigt en kropp som kan användas till en massa andra underbara saker så som cykling och simning. Tacksamhet känns då så mycket mer naturligt än stolthet. Dessutom blir man snäll och glad av att vara tacksam. Stolthet leder till Kraftens mörka sida. Eller i alla fall den bruna.