Det är en viktig fråga att svara på - "Hur kunde ni låta det ske? Hur kunde ni låta honom dö?". Jag tror tyvärr att historien kommer döma oss väldigt mycket hårdare än vad Gardell tänker sig här. Att vi inte var där för att hjälpa till är illa nog, men våra efterkommande kommer döma oss extra hårt för just dem som dog på Medelhavet eftersom vi skapade hela situationen.
Det är inte frågan om varför vi inte hjälpte till, inte "Hur kunde ni låta honom dö?", utan i stället den mycket jobbigare frågan "Hur kunde ni döda honom?" som vi kommer få svara på. Det är inte bara underlåtenhet att hjälpa till som är problemet, utan också att aktivt hålla fast vid ett system som dödade människor i onödan.
Asylrätt då och nu
Efter andra världskriget var asylrätten ett bra svar på frågan om efterkrigsflyktingarna. Tanken är ju som bekant att någon på flykt har rätt att söka skydd där man är. Asylrätten är alltså till för att hjälpa dem som tagit sig hit, men av någon outgrundlig anledning framhålls asylrätten som ett viktigt verktyg när vi diskuterar hur vi bäst hjälper människor i nöd som befinner sig långt härifrån.
Med de stora flyktingströmmarna på senare år är situationen en helt annan än efter andra världskriget, majoriteten av flyktingarna finns nu utanför Europa, på andra sidan av gränser blockerade av visumkrav. Genom att då behålla asylrätten som bas för vår flyktingpolitik skapade vi ett globalt Hunger Games, där de som var villiga att bokstavligen riskera sina liv i smugglingsförsök hade chansen att vinna ett bättre liv hos oss. Det var vårt fel. Vi skapade det. Vi låg bakom incitamenten som dödade pojken.
Vi höll kvar vid, var stolta att värna, den cyniska flyktingpolitiken baserad på asylrätt som i praktiken säger "Ni får självklart inte komma in utan visum, så någon säker resa blir det inte tal om, men om ni ändå lyckas komma in på något sätt blir ni belönade med att kanske få stanna. Så försök gärna ta er in! Vi hejar på er! May the odds be ever in your favor!". Vi tar fram popcornskålen och tittar engagerat på.
Gårdagens svar på dagens frågor
Det vi gjorde som samhälle var alltså att sitta still här med flyktingmottagande baserat på gamla asylregler som nu när flyktingarna är utanför Europas gränser ser ut som reglerna till ett sadistiskt spel. Vi tog inte reda på hur många som var på väg, vi ville inte tänka på hur många vi kunde hjälpa och vi diskuterade inte heller hur många vi med ändliga resurser och många andra behjärtansvärda samhällsuppgifter faktiskt ville hjälpa.
Nej, det vi däremot gjorde var att lägga stor energi på att få slippa diskutera allt detta som en sansad människa skulle adresserat för att hjälpa till så bra som möjligt. Vi vägrade diskutera sakfrågan om ändliga resurser och målkonflikter och sa i stället att det inte fanns någon gräns för hur många vi kan ta emot och att de som ville prata om kapacitet inte bara hade sakligt fel utan dessutom var onda människor med rasistiska värderingar. Den typen av anklagelser hindrar den sakliga debatten. Vi var oförmögna att resonera om problemet vilket låste oss dogmatiskt kvar i gamla lösningar på flyktingfrågor som sedan andra världskrigets slut när svaren formulerades helt ändrat karaktär.
Men utan asylrätt - då blir det ju murar!?
Under hösten 2015 gick regeringen på några månader från den uttalade ståndpunkten att det inte finns någon gräns för hur många vi kan ta emot och att vi absolut inte bygger murar till att situationen var ohållbar och att vi behövde begränsa antalet flyktingar som kom in i vårt land. Det blev tydligt för alla som ännu inte förstått det att det finns fler i världen som vill vara här än vad vi anser oss kunna ta emot. Många uttryckte förvåning över att det plötsligt kunde bli så men också avsky inför tanken att vi skulle bygga hinder för flyktingar. Det var, om man vill uttrycka sig milt, kanske en aningen oinformerad ståndpunkt.
Faktum är att det alltid funnits hinder för flyktingar att ta sig från länder utanför Europa till Sverige. Under en tid hade vi outsourcat gränskontrollen till Europas yttre gräns och unnade oss då lyxen att från väldigt höga moraliska hästar predika för alla som orkade lyssna om hur vi minsann inte byggde några murar och att alla var välkomna hit. Det vi då valde att inte nämna var det faktum att i praktiken fick bara de som som faktiskt kunde ta sig hit söka asyl här, alls inte alla i världen som ville. De flesta stoppades av Europas yttre gräns och så fort Turkiet valde att inte längre hålla emot vid sin gräns synades bluffen och vi fick erkänna att hela vårt högtidliga tal om att inte bygga murar helt vilade på antagandet att flyktingarna hindrades av andra murar än våra egna.
Flyktingpolitik med asyl jämfört med kvotflyktingar
Numer har även ledande politiker nått insikten att det i varje ögonblick faktiskt finns en gräns för hur många vi klarar av att ta emot, och att det antalet är avsevärt mindre än det antal människor i världen som skulle vilja vara här. Då återstår att dra slutsatsen att antalet kommer begränsas på något sätt och att det är vårt ansvar att välja metod. Hittills har vi valt att i huvudsak värna asylrätt och globala Hunger Games, med kvotflyktingmottagning som någon slags liten marginell bisyssla, när vi i stället kunnat välja att gå över helt till kvotflyktingsystemet.
Jag är övertygad om att vi har och kanske framförallt fram till för ett år sedan hade ett stort folkligt stöd i Sverige för att ta emot många flyktingar. Mycket talar för att om vi skulle gått över till att bara ta emot kvotflyktingar så hade vi bestämt oss för att ta emot minst lika många som vi nu de facto gjorde.
Om vi hade kunnat prata om kapacitet och bestämma tillsammans hur många vi vill ta emot så hade vi kunnat planera alla system efter den kapacitet vi bestämt oss för. Vi hade kunnat ha ett demokratiskt och byråkratiskt välförankrat och därför uthålligt fungerande mottagande. Inte nog med det - hade vi använt oss av kvotflyktingsystemet hade vi kunnat erbjuda plats till de mest behövande, inte som nu de modigaste av dem som har tillräckligt med resurser för att komma hit. Det är egentligen tillräckliga argument i sig, men den största fördelen kopplar tillbaka till Gardells fråga från inledningen. Om vi i Europa hade lämnat den flyktingpolitik som skapade incitament för att smuggla sig hit hade ingen behövt dö på Medelhavet.
Mer läsning
För den som till äventyrs lever kvar i tanken att flyktingpolitik baserad på asylrätt är helig och att ett ifrågasättande av den är ett tecken på maskopi med onda krafter kan det vara intressant att se att den ifrågasatts av många andra.-
FN:s flyktingkonvention - frågor och svar
"i och med att den globala migrationen har ändrat karaktär och antalet människor på flykt ökat dramatiskt under senare år, har betydelsen av 1951 års konvention ifrågasatts, speciellt i Europa, ironiskt nog platsen för dess födelse." - Flyktingpolitik utan asylrätt, Johan Ruist 2016
- En human flyktingpolitik bortom asylrätten, Anders Lindbom 2016
- Jonas Gardell, EU och Sverige har fel fokus i flyktingfrågan, en artikel i GP jag snubblade över några dagar efter att jag skrivit denna blogpost, ganska mycket samma poäng som här men till skillnad från min text skrivet av två personer som vet vad de talar om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar