Omtanke utan eftertanke

Vi som inte delar Gardells tro på det möte han beskriver i den här videon kan säkert lätt i stället föreställa oss hur vi en dag kommer få liknande fråga från våra barnbarn.

Det är en viktig fråga att svara på - "Hur kunde ni låta det ske? Hur kunde ni låta honom dö?". Jag tror tyvärr att historien kommer döma oss väldigt mycket hårdare än vad Gardell tänker sig här. Att vi inte var där för att hjälpa till är illa nog, men våra efterkommande kommer döma oss extra hårt för just dem som dog på Medelhavet eftersom vi skapade hela situationen.

Det är inte frågan om varför vi inte hjälpte till, inte "Hur kunde ni låta honom dö?", utan i stället den mycket jobbigare frågan "Hur kunde ni döda honom?" som vi kommer få svara på. Det är inte bara underlåtenhet att hjälpa till som är problemet, utan också att aktivt hålla fast vid ett system som dödade människor i onödan.

Asylrätt då och nu

Efter andra världskriget var asylrätten ett bra svar på frågan om efterkrigsflyktingarna. Tanken är ju som bekant att någon på flykt har rätt att söka skydd där man är. Asylrätten är alltså till för att hjälpa dem som tagit sig hit, men av någon outgrundlig anledning framhålls asylrätten som ett viktigt verktyg när vi diskuterar hur vi bäst hjälper människor i nöd som befinner sig långt härifrån.

Med de stora flyktingströmmarna på senare år är situationen en helt annan än efter andra världskriget, majoriteten av flyktingarna finns nu utanför Europa, på andra sidan av gränser blockerade av visumkrav. Genom att då behålla asylrätten som bas för vår flyktingpolitik skapade vi ett globalt Hunger Games, där de som var villiga att bokstavligen riskera sina liv i smugglingsförsök hade chansen att vinna ett bättre liv hos oss. Det var vårt fel. Vi skapade det. Vi låg bakom incitamenten som dödade pojken.

Vi höll kvar vid, var stolta att värna, den cyniska flyktingpolitiken baserad på asylrätt som i praktiken säger "Ni får självklart inte komma in utan visum, så någon säker resa blir det inte tal om, men om ni ändå lyckas komma in på något sätt blir ni belönade med att kanske få stanna. Så försök gärna ta er in! Vi hejar på er! May the odds be ever in your favor!". Vi tar fram popcornskålen och tittar engagerat på.

Gårdagens svar på dagens frågor

Det vi gjorde som samhälle var alltså att sitta still här med flyktingmottagande baserat på gamla asylregler som nu när flyktingarna är utanför Europas gränser ser ut som reglerna till ett sadistiskt spel. Vi tog inte reda på hur många som var på väg, vi ville inte tänka på hur många vi kunde hjälpa och vi diskuterade inte heller hur många vi med ändliga resurser och många andra behjärtansvärda samhällsuppgifter faktiskt ville hjälpa.

Nej, det vi däremot gjorde var att lägga stor energi på att få slippa diskutera allt detta som en sansad människa skulle adresserat för att hjälpa till så bra som möjligt. Vi vägrade diskutera sakfrågan om ändliga resurser och målkonflikter och sa i stället att det inte fanns någon gräns för hur många vi kan ta emot och att de som ville prata om kapacitet inte bara hade sakligt fel utan dessutom var onda människor med rasistiska värderingar. Den typen av anklagelser hindrar den sakliga debatten. Vi var oförmögna att resonera om problemet vilket låste oss dogmatiskt kvar i gamla lösningar på flyktingfrågor som sedan andra världskrigets slut när svaren formulerades helt ändrat karaktär.

Men utan asylrätt - då blir det ju murar!?

Under hösten 2015 gick regeringen på några månader från den uttalade ståndpunkten att det inte finns någon gräns för hur många vi kan ta emot och att vi absolut inte bygger murar till att situationen var ohållbar och att vi behövde begränsa antalet flyktingar som kom in i vårt land. Det blev tydligt för alla som ännu inte förstått det att det finns fler i världen som vill vara här än vad vi anser oss kunna ta emot. Många uttryckte förvåning över att det plötsligt kunde bli så men också avsky inför tanken att vi skulle bygga hinder för flyktingar. Det var, om man vill uttrycka sig milt, kanske en aningen oinformerad ståndpunkt.

Faktum är att det alltid funnits hinder för flyktingar att ta sig från länder utanför Europa till Sverige. Under en tid hade vi outsourcat gränskontrollen till Europas yttre gräns och unnade oss då lyxen att från väldigt höga moraliska hästar predika för alla som orkade lyssna om hur vi minsann inte byggde några murar och att alla var välkomna hit. Det vi då valde att inte nämna var det faktum att i praktiken fick bara de som som faktiskt kunde ta sig hit söka asyl här, alls inte alla i världen som ville. De flesta stoppades av Europas yttre gräns och så fort Turkiet valde att inte längre hålla emot vid sin gräns synades bluffen och vi fick erkänna att hela vårt högtidliga tal om att inte bygga murar helt vilade på antagandet att flyktingarna hindrades av andra murar än våra egna.

Flyktingpolitik med asyl jämfört med kvotflyktingar

Numer har även ledande politiker nått insikten att det i varje ögonblick faktiskt finns en gräns för hur många vi klarar av att ta emot, och att det antalet är avsevärt mindre än det antal människor i världen som skulle vilja vara här. Då återstår att dra slutsatsen att antalet kommer begränsas på något sätt och att det är vårt ansvar att välja metod. Hittills har vi valt att i huvudsak värna asylrätt och globala Hunger Games, med kvotflyktingmottagning som någon slags liten marginell bisyssla, när vi i stället kunnat välja att gå över helt till kvotflyktingsystemet.

Jag är övertygad om att vi har och kanske framförallt fram till för ett år sedan hade ett stort folkligt stöd i Sverige för att ta emot många flyktingar. Mycket talar för att om vi skulle gått över till att bara ta emot kvotflyktingar så hade vi bestämt oss för att ta emot minst lika många som vi nu de facto gjorde.

Om vi hade kunnat prata om kapacitet och bestämma tillsammans hur många vi vill ta emot så hade vi kunnat planera alla system efter den kapacitet vi bestämt oss för. Vi hade kunnat ha ett demokratiskt och byråkratiskt välförankrat och därför uthålligt fungerande mottagande. Inte nog med det - hade vi använt oss av kvotflyktingsystemet hade vi kunnat erbjuda plats till de mest behövande, inte som nu de modigaste av dem som har tillräckligt med resurser för att komma hit. Det är egentligen tillräckliga argument i sig, men den största fördelen kopplar tillbaka till Gardells fråga från inledningen. Om vi i Europa hade lämnat den flyktingpolitik som skapade incitament för att smuggla sig hit hade ingen behövt dö på Medelhavet.

---

Mer läsning

För den som till äventyrs lever kvar i tanken att flyktingpolitik baserad på asylrätt är helig och att ett ifrågasättande av den är ett tecken på maskopi med onda krafter kan det vara intressant att se att den ifrågasatts av många andra.

• FN:s flyktingkonvention - frågor och svar
  "i och med att den globala migrationen har ändrat karaktär och antalet människor på flykt ökat dramatiskt under senare år, har betydelsen av 1951 års konvention ifrågasatts, speciellt i Europa, ironiskt nog platsen för dess födelse."
• Flyktingpolitik utan asylrätt, Johan Ruist 2016
• En human flyktingpolitik bortom asylrätten, Anders Lindbom 2016
• Jonas Gardell, EU och Sverige har fel fokus i flyktingfrågan, en artikel i GP jag snubblade över några dagar efter att jag skrivit denna blogpost, ganska mycket samma poäng som här men till skillnad från min text skrivet av två personer som vet vad de talar om.

Jag är inte socialist, men...

Jag tycker socialism som politisk ide är förfärligt. Kort kan man säga att jag gärna ställer mig bakom precis varje rad i Lennons Imagine, utopin är jättefin, men så länge egoism är en del av människans natur och politik måste ta ansvar för både mål och vägen till målet så kommer socialism vara Sith-sidan i politikstjärnornas krig. Det är för mig också tydligt att det är den mörka sidan av Kraften som ställer grupper av människor mot varandra på det sätt som kamp-ideologierna (de som pratar om "min kamp" och "upp till kamp") gör. På grund av detta vill jag inte på något sätt förknippas med socialism och därför har jag kommit på den pigga och fräscha frasen "Jag är inte socialist, men..." för att kunna uttrycka sympati för underliggande tankar utan att behöva förknippas med rörelsen. Sånt brukar funka, har jag hört.

Jag är inte socialist, men jag är väldigt bekymrad över vad individualiseringen och segregeringen av samhället gör med oss. För att alls kunna kallas samhälle vill vi vara ett stort heterogent lag som visserligen bråkar men ändå i stort hjälps åt, inte bli ett inbördeskrig mellan separata grupper som i sina bästa stunder kan skryta med vapenvila. Jag jämför mina barns uppväxt med min egen och misstänker att med avskaffad värnplikt och med fritt skolval är det nu för tiden många fler barn och ungdomar som bara umgås med andra som har precis samma bakgrund. Vi behöver gemensamma projekt och värden för att kunna fungera som samhälle i stället för en lös federation av enklaver.

Jag är inte socialist, men jag tror att i en kommande automatiserad och digitaliserad värld kommer vi uppgradera politikens makt visavi marknaden. Fram till nu har nämligen det stora flertalet, i alla fall om de organiserar sig, haft inte bara demokratisk politisk makt utan även makt på marknaden. I en framtid när kanske hälften av jobben försvunnit kommer makten på marknaden centreras till de få som äger produktionsmedlen. Man behöver inte ha mycket fantasi för att se hur en ny international som förenar alla de som inte längre bidrar ekonomiskt till samhället snart utgör en majoritet av världsbefolkningen. Om inte politiken då är anpassad för att fördela marknadsmakt med andra medel än de direkt marknadsmässiga blir det revolution. Kan man inte strejka kommer det bli högafflar och facklor. Det kommer vi inse och innan den blodiga revolutionen störtar oss i kaos kommer vi motverka detta genom inkluderande politik som ser på pengar och arbete på ett nytt sätt.

Jag är inte socialist, men jag tycker det är läskigt att se hur många som på allvar tycker att de själva förtjänat allt de har. Den där bilen du är stolt över har du i och för sig köpt för pengar du ärligt tjänat ihop, men att den finns där hos dig är i mycket större del ett resultat av forskning och utveckling i bilbranschen än ett resultat av dina personliga färdigheter. Jag säger inte att någon annan förtjänar bilen mer än just du, men att du har den i din ägo har du dina medmänniskor och förfäder att tacka för. Oavsett hur bra du är på ditt jobb så skulle det inte ens bli en liten tuta om du la resten av ditt liv ensam i skogen på att bygga den coolaste prylen du kan. Det vore klädsamt att ersätta en del av den där stoltheten över det som är ditt med ett mått av tacksamhet för allt vi har.

Detta är dock fortfarande bara den rent kapitalistiska synen på tacksamheten för oförtjänade rikedomar. Riktigt svindlande blir det när man tänker på viktiga saker. När jag springer blir jag ibland lite småhög och lallande lycklig. Då tänker jag på hur helt fantastiska mina ben är och att jag fick dem vid födseln helt utan att förtjäna dem. Med följde för övrigt en kropp som kan användas till en massa andra underbara saker så som cykling och simning. Tacksamhet känns då så mycket mer naturligt än stolthet. Dessutom blir man snäll och glad av att vara tacksam. Stolthet leder till Kraftens mörka sida. Eller i alla fall den bruna.

Vem tror på kunskap?

- Who believes in global warming? Raise your hand!

Vi har nog alla sett hur den person som snart är den fria världens främsta ledare för en stund sedan ställde den frågan till sina åhörare. Vi vet så klart att det är trams att förneka mänsklig påverkan av klimatet, så det är lätt att nöja sig med att avfärda frågan med en suck över den smått absurda anti-intellektuella populism den ger uttryck för, men jag tror vi har mycket att vinna på att tänka efter lite till. Det är nämligen värre än man först kan tro.

Det finns en avgörande distinktion mellan tro och vetande, mellan den kloka gubben och vetenskapskvinnan, mellan läkaren och schamanen. När den ena med kraften från generationers framsteg före henne utrotar tidigare dödliga sjukdomar står den andra med tyckande och tradition som kognitiva verktyg kvar på lerig mark och slår på sin trumma. När vetenskapen i ett aldrig avslutat stafettlopp från generation till generation ständigt flyttar fram forskningsfronten står tyckarna kvar och frågar sig vem som tycker vad om frågor de i stället kunnat undersöka tillsammans.

Isaac Newton har skrivit att om han sett längre än andra så är det för att han stod på jättars skuldror. Det är en fin bild av hur ingen vetenskaplig landvinning är en ensam persons verk, utan når så långt som den gör tack vare att den bygger vidare på andra tidigare insikter.

Den naturvetenskapliga metoden innebär alltså att vi hjälps åt att metodiskt utforska den empiriska världen. Vi konstruerar modeller som är tänkta att spegla hur någon aspekt av tillvaron fungerar. Genom att förpacka kunskapen på ett sådant sätt så att vi både kan kontrollera och bygga vidare på den kan vi systematiskt skapa oss en större och mer detaljerad kunskap om världen. Tyckande och tro kommer aldrig in som en komponent i denna metod.

Bokstavligen sedan de gamla grekerna har denna metod fött nya insikter som lett till ny förståelse och teknik. Faktum är att hela vårt välstånd vilar på ett fundament gjutet och ständigt förbättrat av den naturvetenskapliga metoden. Även om man inte begriper att framtiden kommer vinnas genom att arbeta vidare med detta världshistoriskt unika framgångsrecept så vore det klädsamt om man i alla fall visade ett mått av tacksamhet och ödmjukhet inför detta faktum. Alla de tekniska arbetsredskap tyckaren har, all materiell komfort hon åtnjuter, är ett direkt resultat av att generationer av vetenskapsutövare strävsamt hjälpts åt att tillsammans förstå världen bättre. Att veta mer. Att kunna mer.

Förståelse för detta är centralt för att inse den fundamentala skillnaden mellan den som har vetenskap på sin sida och den som bara uttrycker en åsikt. När ett debattprogram på TV ställer en professor i ett ämne mot någon som presenteras som bloggare eller tyckare är det viktigt att vi som tittare förstår skillnaden. Båda har naturligtvis rätt att uttrycka sin respektive åsikt, men det är exakt en av dem som har hela mänsklighetens samlade tänkande och experimenterande i ämnet bakom sig medan den andra står där och föreslår att en hemmasnickrad åsikt på något sätt kan mäta sig med detta.

Isaac Asimov uttryckte detta med sina berömda ord från 1980:

“There is a cult of ignorance in the United States, and there has always been. The strain of anti-intellectualism has been a constant thread winding its way through our political and cultural life, nurtured by the false notion that democracy means that 'my ignorance is just as good as your knowledge.”

Det för oss tillbaka till USA och Trump och med ovanstående i minnet inser vi att han inte bara missförstått fakta om klimathotet. Dessutom visar han att han inte begriper hur vetenskap går till när han implicerar att lösningen på vetenskapliga frågor handlar om tro och dessutom skulle kunna avgöras med votering.

Trumps fråga uttrycker inte bara en total avsaknad av förmåga att på rätt sätt i framtiden hantera en vetenskapligt avgörbar fråga. Dessutom visar han med sin inställning till vetenskapen en besvärande arrogans och otacksamhet mot den intellektuella process som gett oss den mikrofon han talar i.

The art of happiness - fake it 'till you make it

De som känner mig sedan länge vet att jag alltid varit på gränsen till överkänsligt skeptisk till amerikansk entusiasm. Det gäller både patriotismen och verbalt badande i superlativsfontäner. Dels för att det inte är kompatibelt med min surgubbigt torra personlighet men också för att folk som verkar glada utan vettig ursäkt ser oäkta ut genom glasögon som är färgade av en mer spartansk inställning till känsloutbrott.

I dag har jag klappat händerna i takt till en fantastisk show av smått fanatiskt flaggviftande och studsande ungdomar. Det var truppdansande på yardnumrerat gräs, hög musik, gastande av ramsor och inte minst jätteflaggor både som mantlar och kraftfullt viftandes av nästanvuxna med benen fulla med spring. Det var smått magiskt medryckande att sitta i solen bland alla glada och stolta föräldrar och se energin på planen.

För en timme sedan var jag hos frisören. Kvinnan i stolen brevid mig lämnade sin ytterst väldresserade hund med blicken och utbrast när jag reste mig upp att det var en alldeles extraordinärt fantastisk klippning jag fått. Awesome! Själv hade jag sagt att den var great till frisörskan och där tyckte jag att jag tagit i för att vara snäll. Vi pratade trots allt bara om att någon skurit bort lite av de strån som hängde mest obehagligt ner över öronen.

Jag tittade mot kvinnan och log nästan generat och hon stirrade tillbaka och nickade entusiastiskt och fyllde genast på med att hennes man borde ha precis en sådan och att det var helt galet snyggt och hennes lätt uppspärrade ögon tycktes när de mötte min blick säga att hon antagligen aldrig sett ett huvud med så utsökt arrangerade hårstrån förr.

Eller att hon knarkar. För det har man ju hört om sådana med intensiva ögon.

Jag tänker att det trots att det verkligen strider mot min natur kanske inte är så dumt att dra till med ett i strikt mening aningen omotiverat brett flin och kalla sin frukost awsome och säga åt någon okänd person att hon är alldeles fabuöst talangfull på det hon gör. Blir man bra på att spela entusiast kanske man lurar någon att man faktiskt är geniunt glad nästan jämt, lyckas man bli riktigt awsome på att spela lurar man nog till slut sig själv.

Politikerförakt och besvarade känslor

Kära förtroendevalda representant! Vi behöver prata.

Varje gång du blir intervjuad av en journalist får vi chansen att göra just det. Journalisten ställer faktiskt ibland mina frågor till dig. När du då allt som oftast väljer att säga något i stil med "Jo, det är en bra fråga från folket men jag tänker inte svara på den. Lyssna gärna i stället på följande punkter som jag bestämt mig i förväg att prata om i dag..." kan jag inte längre tolka det som annat än uttryck för ditt förakt för mig.

Din roll är att representera oss i riksdagen, föra dialog med och stå till svars inför oss. Det är ett fint och hedervärt jobb. Du spottar på demokratin varje gång du imponerar på dina kollegor med hur skickligt mediatränad du är och helt ogenerat vägrar svara på folkets frågor. Du visar förakt för vår representativa demokrati när du inte längre ens bryr sig om att låtsas som om du försöker svara.

Detta numer helt omaskerade politikerförakt, dvs politiker som öppet visar folket förakt, kommer väcka allt mer besvarade känslor från oss i den dumma massan.

Kalmar IronMan 2015

Nu när jag sitter i vintermörkret, lagom otränad och julfint energirik under huden, känns Kalmaräventyret väldigt fjärran. Trots det stora avståndet i alla bemärkelser är mina minnen från tävlingen väldigt tydliga och därför känns det som ett trevligt vinterpyssel att skriva ner några rader om dem.

Visst ser det helt otroligt inspirerande ut?! Själv har jag svårt för det amerikanska hjältenarrativet som helt onödigt kletats ut över hela evenemanget, men bortsett från det syns det på filmen att detta är fest!

Kalmar IronMan är känd som en av de IronMan-tävlingar i världen som bjuder på störst publikstöd. Denna dag strålade solen på Öland och Kalmar som för en stund syntes tagit paus från allt annat och helhjärtat låtit sig absorberas av och uppgå i dagens stora händelse.

Tävlingsdagen var verkligen en stor och stark upplevelse, men när jag får frågor om varför jag kör sådana tävlingar brukar jag säga att själva tävlingen är en detalj. Syftet med att vara med är för mig inte så mycket en fråga om att få en episkt händelserik dag i solen utan om att ge mig själv ett mål som är så krävande att jag tvingas välja att genomföra en hel hoper träningspass - för det är faktiskt dem jag vill åt!

Det kan alltså sägas att tävlingen är ett lömskt sätt att lura mig själv att ibland prioritera träning framför annat i livet och just därför blir en tävlingsrapport inkomplett utan en beskrivning av tiden före startskottet.

Vägen dit

När egentligen börjar någonting? Den filosofiskt tokintressanta frågan bör ställas oftare, kanske i synnerhet i samband med IronMan-tävlingar.

I mitt fall började Kalmar 2015 ganska precis ett år före start när jag råkade anmäla mig. Därefter tänkte jag på den kommande tävlingen varje dag, ofta flera gånger varje dag. Som ung och stark körde jag tävlingen 2003 och 2004 och nu när det var dags för comeback kändes tävlingen som något väldigt stort och faktiskt ganska hotfullt.

Oron för det annalkande hotfulla är precis vad som behövs för att ge den känsla av akut angelägenhet som krävs för att få se dagens möjliga träningspass klättra till toppen från en hedrande plats strax under täten på priolistan över saker att göra för dagen.

Detta fungerade dock måttligt bra under hösten som passerade med måttlig träningsmängd och begränsad oro över det. Springa kan jag, lite korta simpass klämdes in på luncher och tids nog får man cykla.

Mellandagskatharsis

Fram till jul hade jag ändå trappat upp träningsmängden en del och fått ordning på löpningen så pass att det började bli dags för lite distans. Efter någon veckas sjukdom kring jul blev det plötsligt vintervackert ute och hela mitt väsen darrade av inspirerad entusiasm att utföra stordåd.

Vilken dag! Att efter månader av allt igenom gråblöta utomhusupplevelser kliva ut genom dörren och mötas av vitkrispig kyla och fotonbombmatta över nejden var en nästan religiös upplevelse. Första halvan av rundan kändes euforisk och jag undvek med nöd och näppe att börja tungomålstala där jag dansade fram över skogsvägarna i Smålands norra bibelbälte.

Det var så vackert ute att jag till och med stannade till för att ta bilder. Det är något jag verkligen inte brukar göra eftersom jag i vanliga fall njuter av själva löpningen, rörelsen och den primala känslan av kroppens ändamålsenlighet, och då vill man ju absolut inte pausa för att fotografera! Den här vinterrundan slogs jag däremot av en känsla av att vilja dela med mig och därför stannade jag och fiskade fram mobilen för att dokumentera småländskt vinterlandskap.

Passet blev mycket längre än planerat. Jag må vara en logikernörd som ofta hyllar den mänskliga rationaliteten i frågor som kan lösas med deduktiv logisk analys. När det däremot handlar om riktigt viktiga frågor duger inte förnuftiga resonemang. Då blir jag snarare en mystiker som låter intuition och passion vägleda mig. Löpning är just en sådan viktig fråga. Det handlar om känsla och vilja och denna vinterdag kände jag att jag ville långt. Trots att jag visste att jag rent logiskt när jag bara knappt var frisk och inte tränat långt på jättelänge inte borde springa ett dugg mer än 20km fortsatte jag en mil till.

Självklart var det rationellt sett suboptimalt i förhållande till målet. Träningseffekten var tveksam och skaderisken onödigt hög. Det är dock sådant jag kan unna mig eftersom själva tävlingen inte är viktigast för mig, och tack vara att jag följde intuitionen som bara ville vidare fick jag ett minne som nu över ert år senare är isande vackert.

Det handlar inte bara om den vackra vintern i början utan även om kontrasten mellan den kristallklara is- och snölyckan och den sedan avslutande kampen med ben som varnade om förestående kollaps. Många oberoende upplevelsebaser av olika slag spänner upp mitt minnesrum till större volym. Mer upplevelser - mer liv, helt enkelt.

Träningsmängd

De 30km jag sprang då är så klart inte frågan om någon extrem distans, men för mig var det då i mellandagarna strax före 2015 alldeles för mycket. Jag stapplade sista 5km på väldigt stumma ben.

Därefter var jag däckad i flera dagar. Jag vaknade natten efteråt med feber och så ont i kroppen att jag knappt kom upp ur sängen. Kalmar kändes mycket fjärran.

Jag gjorde därpå mitt bästa för att få till träningspass mellan andra aktiviteter i livet och nu när jag har hela träningsbokslutet för 2015 klart kan jag konstatera att jag tränat dryga fyra timmar i veckan i snitt under 2015, men nästan fem och en halv timme under tiden januari till augusti.

Att få vad man förtjänar

För att inte behöva erkänna att jag blivit gammal ville jag ta mig i mål på under 11 timmar. Jämför man de timmar jag lade ner med ett seriöst träningsprogram för att nå den tiden på IronMan i min ålder får man helt enkelt konstatera att detta är för lite.

Om läsaren lyckats gå genom livet med bibehållen förväntan och tro att världen på något sätt är rättvis, att folk faktiskt får vad de förtjänar, så kan hon konstatera att jag borde misslyckas med att nå mitt mål eftersom jag inte tränat tillräckligt. Det skulle som tur är senare visa sig att det min dotter förklarade på dagis har täckning i verkligheten; "pappa har sagt att livet inte är rättvist".

Never gonna break my stride

Under ett av den tidiga vårens löppass kom en låt till mig. Den bara dök upp från ingenstans och refrängen passade fantastiskt fint som mantra som jag sedan under sommaren laddade med positiv energi genom att nynna den i triumf när jag sprang i solen och allt kändes bra, men aldrig om det någon gång till äventyrs kändes tungt under ett pass.

Jag sökte rätt på låten på youtube för att hitta texten som jag bara kom ihåg till vissa delar. Det visade sig till min småfnissande förtjusning att låtens video precis som tävlingen jag tränade innehåller människor som struttar runt i tighta trikåer.

Visst är det vackert? Efter en fantastisk sommar av spektakulära träningsupplevelser och framförallt stark löpning var jag trots begränsad träningsmängd på väg till Kalmar med mycket gott självförtroende och en nu svårtyglad entusiasm. Jag körde ner till Kalmar och sjöng högt till stereon som spelade min mantralåt säkert 40 gånger och jag hojtade högre för varje gång. Det var inte bråttom men jag körde på tok för fort mot slutet.

Tävlingen

Kalmar Ironman är ett riktigt stort spektakel. Som deltagare måste man komma flera dagar före start så det blir lite huggsexa om den logi som staden kan uppbringa när det plötsligt kommer tusentals deltagare, ofta med familjer och supportrar, på besök.

Själv var jag sen med att boka boende. Jag började leta så galet optimistiskt sent som ett halvår i förväg, så jag fick hålla till godo med det som fanns kvar - en stuga på Talluddens camping på Öland utan några som helst bekvämligheter.

Förberedelser

Kvällen före tävlingen kände jag mig lugn och väl förberedd. Jag gick ner till Kalmar sund för att möta solnedgången. Utsikten över vattnet mot Kalmar var storslagen och Ölandsbrons puckel som jag skulle cykla över två gånger nästa dag såg i denna belysning och med detta avstånd väldigt beskedlig ut.

Där borta, på andra sidan vattnet, där horisonten nu brinner av förväntan, där går starten när solen kommit upp igen. Då är jag där. En årsdos av dagliga tankar och förväntningar kommer där och då flytta till sinnevärlden.

Simning 3820m - 1.28:08

En lång väntan vid starten avslutas med en peppande vandring ner mot vattnet där alla deltagare uniformt vallfärdar ner i vattnet iklädda likadana badmössor och gummidräkter som om denna övning vore hur naturlig som helst. Vi påhejades hela vägen ner i vattnet av en imponerande publikmängd och jag tänkte tacksamt att det är starkt av dem alla att vara på plats - även om jag hade varit entusiastisk åskådare hade jag nog inte kommit upp till starten kl 7 på morgonen.

Den tredje statsmakten gav nästa dag en balanserad bild av den för Kalmar relativt besvärliga simningen. Det var svårt att navigera i vågorna. Flera gånger litade jag helt på att medtävlare bredvid mig visste vart vi skulle för själv såg jag bara vågor framför mig. Det visade sig oftast att de tänkt samma sak och vi fick vända när funktionärer i båtar ropade på oss.

Totalt simmade jag enligt GPSen över 4km, dvs några hundra meter extra. Jag kom upp ur vattnet ca 10 minuter senare än jag hoppats på och var missnöjd med det. Som tur är spelar en miss på simningen rätt liten roll för totaltiden, så när jag krånglade med att få ner dragkedjan på våtdräkten kunde jag glädja mig åt att simningen var över och att resten av dagen skulle få ägnas åt sådant jag kan.

Cykel 180km - 5.30:01

Uppe ur vattnet ska våtdräkten av och cykeln hittas bland bokstavligt talat tusentals cyklar i växlingsområdet. Jag hade dagen före gått sträckan flera gånger och tagit ut landmärken för att vara säker på att hamna rätt även om jag var stressad.

Där är den! Min följeslagare, med energi fasttejpad och mer gömt i lilla väskan på ramen.

Det var ganska blåsigt och varmt och en fantastiskt upplevelse hela vägen. Speciellt imponerad var jag av hur många som stod längs vägen på Öland och hejade. Det var inte tråkigt en sekund, utan hela tiden fanns det publik att ropa till om man behövde en liten energikick.

Jag var nöjd med snittfarten på en bit över 33km/h. Mycket mer än så fanns inte att ge i mina ben, speciellt med tanke på hur mycket motvind vi alla fick ta på Öland.

Fördelen med att identifiera sig som löpare är att man får avsluta med det man är mest bekväm med. Äntligen var det dags att springa!

Löpning 42km - 3.32:13

Sjungandes poppiga visor i vackert sommarväder hade jag sprungit många sommarlångpass i ca 4:30 per kilometer så det var ett tempo som kroppen kände igen. När jag kom ut på löpbanan hittade kroppen fort dit. Det är en för IronMan ganska hög fart och det var inspirerande att springa om många på kort tid.

Den känslan var så klart tokpeppande och jag tror min kropp hade klarat att hålla den farten i en timme eller två men när jag kände lite krampkänning i låren efter bara någon kilometer fattade jag det väldigt mogna och ansvarstagande beslutet att sänka farten till 5 minuter per kilometer.

Min första IronMan tillbringade jag en timme krampande och kräkandes i ett dike några hundra meter från mål oförmögen att resa mig så jag vet mycket väl vad som händer om man hamnar på fel sida om gränsen för vad kroppen klarar.

Flera minuters omsorgsfulla aritmetikövningar i en väldigt trög hjärna ledde fram till slutsatsen att jag skulle klara målet på under 11 timmar med viss marginal om jag höll 5 minuter per kilometer hela vägen in i mål och därför valde jag att köra den säkra vägen som höll hela vägen in i mål.

Tack vare mitt beslut att lugna tempot fick jag en helt fantastik löpupplevelse. De båda två tidigare tävlingarna hade varit en mental dimma av intressant men tung kamp med halvt bortkopplad hjärna och avslutande kollaps i sjukvårdstält med drop. Nu, med erfarenhet och kloka beslut, fick jag en stor upplevelse av närvaro och liv. Det var färgsprakande fest och glädje.

Hela vägen fanns det publik som hejade och sökte kontakt. De är en outsinlig källa till energikickar när man möter deras blickar och får svar när man ropar till dem. Dessutom är det så fiffigt ordnat att ens förnamn står på nummerlappen så många använder det när de hejar. I vanliga fall är det bara folk som vill ha något av mig som envisas med att använda mitt namn i varannan mening och då är det oerhört irriterande, men i Kalmar känns det fantastiskt positivt! Det är nästan lite magiskt hur stark man kan känna sig trots att man har ett steg som ser ut som promenad snarare än löpning!

Jag kom i mål på 10.38:41 vilket jag var helt nöjd med. Här finns mer statistik om mina tider i Kalmar.

Tacksamhet

Efteråt är den kvardröjande känslan en stor tacksamhet. Med en svag tro på gudar är jag lite vilsen vad gäller exakt adressat men jag känner en djup tacksamhet för att helt utan att förtjäna det ha fått ett liv och en kropp som kan göra fantastiska saker.

Dessutom är jag tacksam för allt stöd och all uppmuntran jag fått. Min familj med min kära fru Tottis i spetsen är alltid förstående när jag behöver träna. Utan den inställningen hos dem vore det omöjligt för mig att komma i mål eller ens till start.

Tottis, Linnea och Albin, mamma, pappa, Ann, Ragnar, Alva, Engla, Love och Anita var ditresta för att heja på mig. Att se dem alla längs vägen gav massvis med energi och att efteråt tänka att jag delade den dagen med dem gör minnet av upplevelsen ännu mer värdefullt för mig.

Det var också galet inspirerande att vara en hel delegation från lilla gulliga Ekängen på plats i tävlingen. Det var roligt att före och under tävlingen se och prata med Katarina, Tommi, Nicko, Johan och Viktoria. Christian och jag har delat många pass och funderingar inför tävlingen och att ses i tältet direkt efter målgång kändes som den perfekta avslutningen på en lång resa.

Hatet som ideologisk kompass

Happy international ACAB day. Leve snuthatet som ideologisk kompass

— Athena Farrokzhad

Hatet som ideologisk kompass är inte bara korkat och obildat utan dessutom drivande i en antidemokratisk våldsspiral. Det finns flera grupperingar i samhället som är drivna av hat mot sina medmänniskor. De erkänner sällan att de hatar medmänniskor eftersom våldets ideologi bygger på avhumanisering, men när det väl är dags att skrida till handling och få utlopp för sin blodtörst är det så klart enskilda medmänniskor i motståndargruppen man ger sig på.

Av någon anledning kallar vi dem extrem-höger och extrem-vänster som om de på något sätt är motpoler när sanningen är att de är ociviliserade odemokratiska ligister i symbios med varandra.

De läser "Min Kamp" eller ropar "Upp till kamp!", men det viktiga för dem är just kampen, att samtiden och historien bara kan förstås om man kollektiviserar stora grupper och förklarar för dem att de ska hata varandra. Det är så klart en fantastiskt engagerande livsstil för alla inblandade, men det är inte ett bra sätt att bygga ett samhälle.