De som känner mig sedan länge vet att jag alltid varit på gränsen till överkänsligt skeptisk till amerikansk entusiasm. Det gäller både patriotismen och verbalt badande i superlativsfontäner. Dels för att det inte är kompatibelt med min surgubbigt torra personlighet men också för att folk som verkar glada utan vettig ursäkt ser oäkta ut genom glasögon som är färgade av en mer spartansk inställning till känsloutbrott.
I dag har jag klappat händerna i takt till en fantastisk show av smått fanatiskt flaggviftande och studsande ungdomar. Det var truppdansande på yardnumrerat gräs, hög musik, gastande av ramsor och inte minst jätteflaggor både som mantlar och kraftfullt viftandes av nästanvuxna med benen fulla med spring. Det var smått magiskt medryckande att sitta i solen bland alla glada och stolta föräldrar och se energin på planen.
För en timme sedan var jag hos frisören. Kvinnan i stolen brevid mig lämnade sin ytterst väldresserade hund med blicken och utbrast när jag reste mig upp att det var en alldeles extraordinärt fantastisk klippning jag fått. Awesome! Själv hade jag sagt att den var great till frisörskan och där tyckte jag att jag tagit i för att vara snäll. Vi pratade trots allt bara om att någon skurit bort lite av de strån som hängde mest obehagligt ner över öronen.
Jag tittade mot kvinnan och log nästan generat och hon stirrade tillbaka och nickade entusiastiskt och fyllde genast på med att hennes man borde ha precis en sådan och att det var helt galet snyggt och hennes lätt uppspärrade ögon tycktes när de mötte min blick säga att hon antagligen aldrig sett ett huvud med så utsökt arrangerade hårstrån förr.
Eller att hon knarkar. För det har man ju hört om sådana med intensiva ögon.
Jag tänker att det trots att det verkligen strider mot min natur kanske inte är så dumt att dra till med ett i strikt mening aningen omotiverat brett flin och kalla sin frukost awsome och säga åt någon okänd person att hon är alldeles fabuöst talangfull på det hon gör. Blir man bra på att spela entusiast kanske man lurar någon att man faktiskt är geniunt glad nästan jämt, lyckas man bli riktigt awsome på att spela lurar man nog till slut sig själv.
