Vem tror på kunskap?

- Who believes in global warming? Raise your hand!

Vi har nog alla sett hur den person som snart är den fria världens främsta ledare för en stund sedan ställde den frågan till sina åhörare. Vi vet så klart att det är trams att förneka mänsklig påverkan av klimatet, så det är lätt att nöja sig med att avfärda frågan med en suck över den smått absurda anti-intellektuella populism den ger uttryck för, men jag tror vi har mycket att vinna på att tänka efter lite till. Det är nämligen värre än man först kan tro.

Det finns en avgörande distinktion mellan tro och vetande, mellan den kloka gubben och vetenskapskvinnan, mellan läkaren och schamanen. När den ena med kraften från generationers framsteg före henne utrotar tidigare dödliga sjukdomar står den andra med tyckande och tradition som kognitiva verktyg kvar på lerig mark och slår på sin trumma. När vetenskapen i ett aldrig avslutat stafettlopp från generation till generation ständigt flyttar fram forskningsfronten står tyckarna kvar och frågar sig vem som tycker vad om frågor de i stället kunnat undersöka tillsammans.

Isaac Newton har skrivit att om han sett längre än andra så är det för att han stod på jättars skuldror. Det är en fin bild av hur ingen vetenskaplig landvinning är en ensam persons verk, utan når så långt som den gör tack vare att den bygger vidare på andra tidigare insikter.

Den naturvetenskapliga metoden innebär alltså att vi hjälps åt att metodiskt utforska den empiriska världen. Vi konstruerar modeller som är tänkta att spegla hur någon aspekt av tillvaron fungerar. Genom att förpacka kunskapen på ett sådant sätt så att vi både kan kontrollera och bygga vidare på den kan vi systematiskt skapa oss en större och mer detaljerad kunskap om världen. Tyckande och tro kommer aldrig in som en komponent i denna metod.

Bokstavligen sedan de gamla grekerna har denna metod fött nya insikter som lett till ny förståelse och teknik. Faktum är att hela vårt välstånd vilar på ett fundament gjutet och ständigt förbättrat av den naturvetenskapliga metoden. Även om man inte begriper att framtiden kommer vinnas genom att arbeta vidare med detta världshistoriskt unika framgångsrecept så vore det klädsamt om man i alla fall visade ett mått av tacksamhet och ödmjukhet inför detta faktum. Alla de tekniska arbetsredskap tyckaren har, all materiell komfort hon åtnjuter, är ett direkt resultat av att generationer av vetenskapsutövare strävsamt hjälpts åt att tillsammans förstå världen bättre. Att veta mer. Att kunna mer.

Förståelse för detta är centralt för att inse den fundamentala skillnaden mellan den som har vetenskap på sin sida och den som bara uttrycker en åsikt. När ett debattprogram på TV ställer en professor i ett ämne mot någon som presenteras som bloggare eller tyckare är det viktigt att vi som tittare förstår skillnaden. Båda har naturligtvis rätt att uttrycka sin respektive åsikt, men det är exakt en av dem som har hela mänsklighetens samlade tänkande och experimenterande i ämnet bakom sig medan den andra står där och föreslår att en hemmasnickrad åsikt på något sätt kan mäta sig med detta.

Isaac Asimov uttryckte detta med sina berömda ord från 1980:

“There is a cult of ignorance in the United States, and there has always been. The strain of anti-intellectualism has been a constant thread winding its way through our political and cultural life, nurtured by the false notion that democracy means that 'my ignorance is just as good as your knowledge.”

Det för oss tillbaka till USA och Trump och med ovanstående i minnet inser vi att han inte bara missförstått fakta om klimathotet. Dessutom visar han att han inte begriper hur vetenskap går till när han implicerar att lösningen på vetenskapliga frågor handlar om tro och dessutom skulle kunna avgöras med votering.

Trumps fråga uttrycker inte bara en total avsaknad av förmåga att på rätt sätt i framtiden hantera en vetenskapligt avgörbar fråga. Dessutom visar han med sin inställning till vetenskapen en besvärande arrogans och otacksamhet mot den intellektuella process som gett oss den mikrofon han talar i.

The art of happiness - fake it 'till you make it

De som känner mig sedan länge vet att jag alltid varit på gränsen till överkänsligt skeptisk till amerikansk entusiasm. Det gäller både patriotismen och verbalt badande i superlativsfontäner. Dels för att det inte är kompatibelt med min surgubbigt torra personlighet men också för att folk som verkar glada utan vettig ursäkt ser oäkta ut genom glasögon som är färgade av en mer spartansk inställning till känsloutbrott.

I dag har jag klappat händerna i takt till en fantastisk show av smått fanatiskt flaggviftande och studsande ungdomar. Det var truppdansande på yardnumrerat gräs, hög musik, gastande av ramsor och inte minst jätteflaggor både som mantlar och kraftfullt viftandes av nästanvuxna med benen fulla med spring. Det var smått magiskt medryckande att sitta i solen bland alla glada och stolta föräldrar och se energin på planen.

För en timme sedan var jag hos frisören. Kvinnan i stolen brevid mig lämnade sin ytterst väldresserade hund med blicken och utbrast när jag reste mig upp att det var en alldeles extraordinärt fantastisk klippning jag fått. Awesome! Själv hade jag sagt att den var great till frisörskan och där tyckte jag att jag tagit i för att vara snäll. Vi pratade trots allt bara om att någon skurit bort lite av de strån som hängde mest obehagligt ner över öronen.

Jag tittade mot kvinnan och log nästan generat och hon stirrade tillbaka och nickade entusiastiskt och fyllde genast på med att hennes man borde ha precis en sådan och att det var helt galet snyggt och hennes lätt uppspärrade ögon tycktes när de mötte min blick säga att hon antagligen aldrig sett ett huvud med så utsökt arrangerade hårstrån förr.

Eller att hon knarkar. För det har man ju hört om sådana med intensiva ögon.

Jag tänker att det trots att det verkligen strider mot min natur kanske inte är så dumt att dra till med ett i strikt mening aningen omotiverat brett flin och kalla sin frukost awsome och säga åt någon okänd person att hon är alldeles fabuöst talangfull på det hon gör. Blir man bra på att spela entusiast kanske man lurar någon att man faktiskt är geniunt glad nästan jämt, lyckas man bli riktigt awsome på att spela lurar man nog till slut sig själv.