Kalmar IronMan 2015

Nu när jag sitter i vintermörkret, lagom otränad och julfint energirik under huden, känns Kalmaräventyret väldigt fjärran. Trots det stora avståndet i alla bemärkelser är mina minnen från tävlingen väldigt tydliga och därför känns det som ett trevligt vinterpyssel att skriva ner några rader om dem.

Visst ser det helt otroligt inspirerande ut?! Själv har jag svårt för det amerikanska hjältenarrativet som helt onödigt kletats ut över hela evenemanget, men bortsett från det syns det på filmen att detta är fest!

Kalmar IronMan är känd som en av de IronMan-tävlingar i världen som bjuder på störst publikstöd. Denna dag strålade solen på Öland och Kalmar som för en stund syntes tagit paus från allt annat och helhjärtat låtit sig absorberas av och uppgå i dagens stora händelse.

Tävlingsdagen var verkligen en stor och stark upplevelse, men när jag får frågor om varför jag kör sådana tävlingar brukar jag säga att själva tävlingen är en detalj. Syftet med att vara med är för mig inte så mycket en fråga om att få en episkt händelserik dag i solen utan om att ge mig själv ett mål som är så krävande att jag tvingas välja att genomföra en hel hoper träningspass - för det är faktiskt dem jag vill åt!

Det kan alltså sägas att tävlingen är ett lömskt sätt att lura mig själv att ibland prioritera träning framför annat i livet och just därför blir en tävlingsrapport inkomplett utan en beskrivning av tiden före startskottet.

Vägen dit

När egentligen börjar någonting? Den filosofiskt tokintressanta frågan bör ställas oftare, kanske i synnerhet i samband med IronMan-tävlingar.

I mitt fall började Kalmar 2015 ganska precis ett år före start när jag råkade anmäla mig. Därefter tänkte jag på den kommande tävlingen varje dag, ofta flera gånger varje dag. Som ung och stark körde jag tävlingen 2003 och 2004 och nu när det var dags för comeback kändes tävlingen som något väldigt stort och faktiskt ganska hotfullt.

Oron för det annalkande hotfulla är precis vad som behövs för att ge den känsla av akut angelägenhet som krävs för att få se dagens möjliga träningspass klättra till toppen från en hedrande plats strax under täten på priolistan över saker att göra för dagen.

Detta fungerade dock måttligt bra under hösten som passerade med måttlig träningsmängd och begränsad oro över det. Springa kan jag, lite korta simpass klämdes in på luncher och tids nog får man cykla.

Mellandagskatharsis

Fram till jul hade jag ändå trappat upp träningsmängden en del och fått ordning på löpningen så pass att det började bli dags för lite distans. Efter någon veckas sjukdom kring jul blev det plötsligt vintervackert ute och hela mitt väsen darrade av inspirerad entusiasm att utföra stordåd.

Vilken dag! Att efter månader av allt igenom gråblöta utomhusupplevelser kliva ut genom dörren och mötas av vitkrispig kyla och fotonbombmatta över nejden var en nästan religiös upplevelse. Första halvan av rundan kändes euforisk och jag undvek med nöd och näppe att börja tungomålstala där jag dansade fram över skogsvägarna i Smålands norra bibelbälte.

Det var så vackert ute att jag till och med stannade till för att ta bilder. Det är något jag verkligen inte brukar göra eftersom jag i vanliga fall njuter av själva löpningen, rörelsen och den primala känslan av kroppens ändamålsenlighet, och då vill man ju absolut inte pausa för att fotografera! Den här vinterrundan slogs jag däremot av en känsla av att vilja dela med mig och därför stannade jag och fiskade fram mobilen för att dokumentera småländskt vinterlandskap.

Passet blev mycket längre än planerat. Jag må vara en logikernörd som ofta hyllar den mänskliga rationaliteten i frågor som kan lösas med deduktiv logisk analys. När det däremot handlar om riktigt viktiga frågor duger inte förnuftiga resonemang. Då blir jag snarare en mystiker som låter intuition och passion vägleda mig. Löpning är just en sådan viktig fråga. Det handlar om känsla och vilja och denna vinterdag kände jag att jag ville långt. Trots att jag visste att jag rent logiskt när jag bara knappt var frisk och inte tränat långt på jättelänge inte borde springa ett dugg mer än 20km fortsatte jag en mil till.

Självklart var det rationellt sett suboptimalt i förhållande till målet. Träningseffekten var tveksam och skaderisken onödigt hög. Det är dock sådant jag kan unna mig eftersom själva tävlingen inte är viktigast för mig, och tack vara att jag följde intuitionen som bara ville vidare fick jag ett minne som nu över ert år senare är isande vackert.

Det handlar inte bara om den vackra vintern i början utan även om kontrasten mellan den kristallklara is- och snölyckan och den sedan avslutande kampen med ben som varnade om förestående kollaps. Många oberoende upplevelsebaser av olika slag spänner upp mitt minnesrum till större volym. Mer upplevelser - mer liv, helt enkelt.

Träningsmängd

De 30km jag sprang då är så klart inte frågan om någon extrem distans, men för mig var det då i mellandagarna strax före 2015 alldeles för mycket. Jag stapplade sista 5km på väldigt stumma ben.

Därefter var jag däckad i flera dagar. Jag vaknade natten efteråt med feber och så ont i kroppen att jag knappt kom upp ur sängen. Kalmar kändes mycket fjärran.

Jag gjorde därpå mitt bästa för att få till träningspass mellan andra aktiviteter i livet och nu när jag har hela träningsbokslutet för 2015 klart kan jag konstatera att jag tränat dryga fyra timmar i veckan i snitt under 2015, men nästan fem och en halv timme under tiden januari till augusti.

Att få vad man förtjänar

För att inte behöva erkänna att jag blivit gammal ville jag ta mig i mål på under 11 timmar. Jämför man de timmar jag lade ner med ett seriöst träningsprogram för att nå den tiden på IronMan i min ålder får man helt enkelt konstatera att detta är för lite.

Om läsaren lyckats gå genom livet med bibehållen förväntan och tro att världen på något sätt är rättvis, att folk faktiskt får vad de förtjänar, så kan hon konstatera att jag borde misslyckas med att nå mitt mål eftersom jag inte tränat tillräckligt. Det skulle som tur är senare visa sig att det min dotter förklarade på dagis har täckning i verkligheten; "pappa har sagt att livet inte är rättvist".

Never gonna break my stride

Under ett av den tidiga vårens löppass kom en låt till mig. Den bara dök upp från ingenstans och refrängen passade fantastiskt fint som mantra som jag sedan under sommaren laddade med positiv energi genom att nynna den i triumf när jag sprang i solen och allt kändes bra, men aldrig om det någon gång till äventyrs kändes tungt under ett pass.

Jag sökte rätt på låten på youtube för att hitta texten som jag bara kom ihåg till vissa delar. Det visade sig till min småfnissande förtjusning att låtens video precis som tävlingen jag tränade innehåller människor som struttar runt i tighta trikåer.

Visst är det vackert? Efter en fantastisk sommar av spektakulära träningsupplevelser och framförallt stark löpning var jag trots begränsad träningsmängd på väg till Kalmar med mycket gott självförtroende och en nu svårtyglad entusiasm. Jag körde ner till Kalmar och sjöng högt till stereon som spelade min mantralåt säkert 40 gånger och jag hojtade högre för varje gång. Det var inte bråttom men jag körde på tok för fort mot slutet.

Tävlingen

Kalmar Ironman är ett riktigt stort spektakel. Som deltagare måste man komma flera dagar före start så det blir lite huggsexa om den logi som staden kan uppbringa när det plötsligt kommer tusentals deltagare, ofta med familjer och supportrar, på besök.

Själv var jag sen med att boka boende. Jag började leta så galet optimistiskt sent som ett halvår i förväg, så jag fick hålla till godo med det som fanns kvar - en stuga på Talluddens camping på Öland utan några som helst bekvämligheter.

Förberedelser

Kvällen före tävlingen kände jag mig lugn och väl förberedd. Jag gick ner till Kalmar sund för att möta solnedgången. Utsikten över vattnet mot Kalmar var storslagen och Ölandsbrons puckel som jag skulle cykla över två gånger nästa dag såg i denna belysning och med detta avstånd väldigt beskedlig ut.

Där borta, på andra sidan vattnet, där horisonten nu brinner av förväntan, där går starten när solen kommit upp igen. Då är jag där. En årsdos av dagliga tankar och förväntningar kommer där och då flytta till sinnevärlden.

Simning 3820m - 1.28:08

En lång väntan vid starten avslutas med en peppande vandring ner mot vattnet där alla deltagare uniformt vallfärdar ner i vattnet iklädda likadana badmössor och gummidräkter som om denna övning vore hur naturlig som helst. Vi påhejades hela vägen ner i vattnet av en imponerande publikmängd och jag tänkte tacksamt att det är starkt av dem alla att vara på plats - även om jag hade varit entusiastisk åskådare hade jag nog inte kommit upp till starten kl 7 på morgonen.

Den tredje statsmakten gav nästa dag en balanserad bild av den för Kalmar relativt besvärliga simningen. Det var svårt att navigera i vågorna. Flera gånger litade jag helt på att medtävlare bredvid mig visste vart vi skulle för själv såg jag bara vågor framför mig. Det visade sig oftast att de tänkt samma sak och vi fick vända när funktionärer i båtar ropade på oss.

Totalt simmade jag enligt GPSen över 4km, dvs några hundra meter extra. Jag kom upp ur vattnet ca 10 minuter senare än jag hoppats på och var missnöjd med det. Som tur är spelar en miss på simningen rätt liten roll för totaltiden, så när jag krånglade med att få ner dragkedjan på våtdräkten kunde jag glädja mig åt att simningen var över och att resten av dagen skulle få ägnas åt sådant jag kan.

Cykel 180km - 5.30:01

Uppe ur vattnet ska våtdräkten av och cykeln hittas bland bokstavligt talat tusentals cyklar i växlingsområdet. Jag hade dagen före gått sträckan flera gånger och tagit ut landmärken för att vara säker på att hamna rätt även om jag var stressad.

Där är den! Min följeslagare, med energi fasttejpad och mer gömt i lilla väskan på ramen.

Det var ganska blåsigt och varmt och en fantastiskt upplevelse hela vägen. Speciellt imponerad var jag av hur många som stod längs vägen på Öland och hejade. Det var inte tråkigt en sekund, utan hela tiden fanns det publik att ropa till om man behövde en liten energikick.

Jag var nöjd med snittfarten på en bit över 33km/h. Mycket mer än så fanns inte att ge i mina ben, speciellt med tanke på hur mycket motvind vi alla fick ta på Öland.

Fördelen med att identifiera sig som löpare är att man får avsluta med det man är mest bekväm med. Äntligen var det dags att springa!

Löpning 42km - 3.32:13

Sjungandes poppiga visor i vackert sommarväder hade jag sprungit många sommarlångpass i ca 4:30 per kilometer så det var ett tempo som kroppen kände igen. När jag kom ut på löpbanan hittade kroppen fort dit. Det är en för IronMan ganska hög fart och det var inspirerande att springa om många på kort tid.

Den känslan var så klart tokpeppande och jag tror min kropp hade klarat att hålla den farten i en timme eller två men när jag kände lite krampkänning i låren efter bara någon kilometer fattade jag det väldigt mogna och ansvarstagande beslutet att sänka farten till 5 minuter per kilometer.

Min första IronMan tillbringade jag en timme krampande och kräkandes i ett dike några hundra meter från mål oförmögen att resa mig så jag vet mycket väl vad som händer om man hamnar på fel sida om gränsen för vad kroppen klarar.

Flera minuters omsorgsfulla aritmetikövningar i en väldigt trög hjärna ledde fram till slutsatsen att jag skulle klara målet på under 11 timmar med viss marginal om jag höll 5 minuter per kilometer hela vägen in i mål och därför valde jag att köra den säkra vägen som höll hela vägen in i mål.

Tack vare mitt beslut att lugna tempot fick jag en helt fantastik löpupplevelse. De båda två tidigare tävlingarna hade varit en mental dimma av intressant men tung kamp med halvt bortkopplad hjärna och avslutande kollaps i sjukvårdstält med drop. Nu, med erfarenhet och kloka beslut, fick jag en stor upplevelse av närvaro och liv. Det var färgsprakande fest och glädje.

Hela vägen fanns det publik som hejade och sökte kontakt. De är en outsinlig källa till energikickar när man möter deras blickar och får svar när man ropar till dem. Dessutom är det så fiffigt ordnat att ens förnamn står på nummerlappen så många använder det när de hejar. I vanliga fall är det bara folk som vill ha något av mig som envisas med att använda mitt namn i varannan mening och då är det oerhört irriterande, men i Kalmar känns det fantastiskt positivt! Det är nästan lite magiskt hur stark man kan känna sig trots att man har ett steg som ser ut som promenad snarare än löpning!

Jag kom i mål på 10.38:41 vilket jag var helt nöjd med. Här finns mer statistik om mina tider i Kalmar.

Tacksamhet

Efteråt är den kvardröjande känslan en stor tacksamhet. Med en svag tro på gudar är jag lite vilsen vad gäller exakt adressat men jag känner en djup tacksamhet för att helt utan att förtjäna det ha fått ett liv och en kropp som kan göra fantastiska saker.

Dessutom är jag tacksam för allt stöd och all uppmuntran jag fått. Min familj med min kära fru Tottis i spetsen är alltid förstående när jag behöver träna. Utan den inställningen hos dem vore det omöjligt för mig att komma i mål eller ens till start.

Tottis, Linnea och Albin, mamma, pappa, Ann, Ragnar, Alva, Engla, Love och Anita var ditresta för att heja på mig. Att se dem alla längs vägen gav massvis med energi och att efteråt tänka att jag delade den dagen med dem gör minnet av upplevelsen ännu mer värdefullt för mig.

Det var också galet inspirerande att vara en hel delegation från lilla gulliga Ekängen på plats i tävlingen. Det var roligt att före och under tävlingen se och prata med Katarina, Tommi, Nicko, Johan och Viktoria. Christian och jag har delat många pass och funderingar inför tävlingen och att ses i tältet direkt efter målgång kändes som den perfekta avslutningen på en lång resa.