Omtanke utan eftertanke

Vi som inte delar Gardells tro på det möte han beskriver i den här videon kan säkert lätt i stället föreställa oss hur vi en dag kommer få liknande fråga från våra barnbarn.

Det är en viktig fråga att svara på - "Hur kunde ni låta det ske? Hur kunde ni låta honom dö?". Jag tror tyvärr att historien kommer döma oss väldigt mycket hårdare än vad Gardell tänker sig här. Att vi inte var där för att hjälpa till är illa nog, men våra efterkommande kommer döma oss extra hårt för just dem som dog på Medelhavet eftersom vi skapade hela situationen.

Det är inte frågan om varför vi inte hjälpte till, inte "Hur kunde ni låta honom dö?", utan i stället den mycket jobbigare frågan "Hur kunde ni döda honom?" som vi kommer få svara på. Det är inte bara underlåtenhet att hjälpa till som är problemet, utan också att aktivt hålla fast vid ett system som dödade människor i onödan.

Asylrätt då och nu

Efter andra världskriget var asylrätten ett bra svar på frågan om efterkrigsflyktingarna. Tanken är ju som bekant att någon på flykt har rätt att söka skydd där man är. Asylrätten är alltså till för att hjälpa dem som tagit sig hit, men av någon outgrundlig anledning framhålls asylrätten som ett viktigt verktyg när vi diskuterar hur vi bäst hjälper människor i nöd som befinner sig långt härifrån.

Med de stora flyktingströmmarna på senare år är situationen en helt annan än efter andra världskriget, majoriteten av flyktingarna finns nu utanför Europa, på andra sidan av gränser blockerade av visumkrav. Genom att då behålla asylrätten som bas för vår flyktingpolitik skapade vi ett globalt Hunger Games, där de som var villiga att bokstavligen riskera sina liv i smugglingsförsök hade chansen att vinna ett bättre liv hos oss. Det var vårt fel. Vi skapade det. Vi låg bakom incitamenten som dödade pojken.

Vi höll kvar vid, var stolta att värna, den cyniska flyktingpolitiken baserad på asylrätt som i praktiken säger "Ni får självklart inte komma in utan visum, så någon säker resa blir det inte tal om, men om ni ändå lyckas komma in på något sätt blir ni belönade med att kanske få stanna. Så försök gärna ta er in! Vi hejar på er! May the odds be ever in your favor!". Vi tar fram popcornskålen och tittar engagerat på.

Gårdagens svar på dagens frågor

Det vi gjorde som samhälle var alltså att sitta still här med flyktingmottagande baserat på gamla asylregler som nu när flyktingarna är utanför Europas gränser ser ut som reglerna till ett sadistiskt spel. Vi tog inte reda på hur många som var på väg, vi ville inte tänka på hur många vi kunde hjälpa och vi diskuterade inte heller hur många vi med ändliga resurser och många andra behjärtansvärda samhällsuppgifter faktiskt ville hjälpa.

Nej, det vi däremot gjorde var att lägga stor energi på att få slippa diskutera allt detta som en sansad människa skulle adresserat för att hjälpa till så bra som möjligt. Vi vägrade diskutera sakfrågan om ändliga resurser och målkonflikter och sa i stället att det inte fanns någon gräns för hur många vi kan ta emot och att de som ville prata om kapacitet inte bara hade sakligt fel utan dessutom var onda människor med rasistiska värderingar. Den typen av anklagelser hindrar den sakliga debatten. Vi var oförmögna att resonera om problemet vilket låste oss dogmatiskt kvar i gamla lösningar på flyktingfrågor som sedan andra världskrigets slut när svaren formulerades helt ändrat karaktär.

Men utan asylrätt - då blir det ju murar!?

Under hösten 2015 gick regeringen på några månader från den uttalade ståndpunkten att det inte finns någon gräns för hur många vi kan ta emot och att vi absolut inte bygger murar till att situationen var ohållbar och att vi behövde begränsa antalet flyktingar som kom in i vårt land. Det blev tydligt för alla som ännu inte förstått det att det finns fler i världen som vill vara här än vad vi anser oss kunna ta emot. Många uttryckte förvåning över att det plötsligt kunde bli så men också avsky inför tanken att vi skulle bygga hinder för flyktingar. Det var, om man vill uttrycka sig milt, kanske en aningen oinformerad ståndpunkt.

Faktum är att det alltid funnits hinder för flyktingar att ta sig från länder utanför Europa till Sverige. Under en tid hade vi outsourcat gränskontrollen till Europas yttre gräns och unnade oss då lyxen att från väldigt höga moraliska hästar predika för alla som orkade lyssna om hur vi minsann inte byggde några murar och att alla var välkomna hit. Det vi då valde att inte nämna var det faktum att i praktiken fick bara de som som faktiskt kunde ta sig hit söka asyl här, alls inte alla i världen som ville. De flesta stoppades av Europas yttre gräns och så fort Turkiet valde att inte längre hålla emot vid sin gräns synades bluffen och vi fick erkänna att hela vårt högtidliga tal om att inte bygga murar helt vilade på antagandet att flyktingarna hindrades av andra murar än våra egna.

Flyktingpolitik med asyl jämfört med kvotflyktingar

Numer har även ledande politiker nått insikten att det i varje ögonblick faktiskt finns en gräns för hur många vi klarar av att ta emot, och att det antalet är avsevärt mindre än det antal människor i världen som skulle vilja vara här. Då återstår att dra slutsatsen att antalet kommer begränsas på något sätt och att det är vårt ansvar att välja metod. Hittills har vi valt att i huvudsak värna asylrätt och globala Hunger Games, med kvotflyktingmottagning som någon slags liten marginell bisyssla, när vi i stället kunnat välja att gå över helt till kvotflyktingsystemet.

Jag är övertygad om att vi har och kanske framförallt fram till för ett år sedan hade ett stort folkligt stöd i Sverige för att ta emot många flyktingar. Mycket talar för att om vi skulle gått över till att bara ta emot kvotflyktingar så hade vi bestämt oss för att ta emot minst lika många som vi nu de facto gjorde.

Om vi hade kunnat prata om kapacitet och bestämma tillsammans hur många vi vill ta emot så hade vi kunnat planera alla system efter den kapacitet vi bestämt oss för. Vi hade kunnat ha ett demokratiskt och byråkratiskt välförankrat och därför uthålligt fungerande mottagande. Inte nog med det - hade vi använt oss av kvotflyktingsystemet hade vi kunnat erbjuda plats till de mest behövande, inte som nu de modigaste av dem som har tillräckligt med resurser för att komma hit. Det är egentligen tillräckliga argument i sig, men den största fördelen kopplar tillbaka till Gardells fråga från inledningen. Om vi i Europa hade lämnat den flyktingpolitik som skapade incitament för att smuggla sig hit hade ingen behövt dö på Medelhavet.

---

Mer läsning

För den som till äventyrs lever kvar i tanken att flyktingpolitik baserad på asylrätt är helig och att ett ifrågasättande av den är ett tecken på maskopi med onda krafter kan det vara intressant att se att den ifrågasatts av många andra.

• FN:s flyktingkonvention - frågor och svar
  "i och med att den globala migrationen har ändrat karaktär och antalet människor på flykt ökat dramatiskt under senare år, har betydelsen av 1951 års konvention ifrågasatts, speciellt i Europa, ironiskt nog platsen för dess födelse."
• Flyktingpolitik utan asylrätt, Johan Ruist 2016
• En human flyktingpolitik bortom asylrätten, Anders Lindbom 2016
• Jonas Gardell, EU och Sverige har fel fokus i flyktingfrågan, en artikel i GP jag snubblade över några dagar efter att jag skrivit denna blogpost, ganska mycket samma poäng som här men till skillnad från min text skrivet av två personer som vet vad de talar om.

Jag är inte socialist, men...

Jag tycker socialism som politisk ide är förfärligt. Kort kan man säga att jag gärna ställer mig bakom precis varje rad i Lennons Imagine, utopin är jättefin, men så länge egoism är en del av människans natur och politik måste ta ansvar för både mål och vägen till målet så kommer socialism vara Sith-sidan i politikstjärnornas krig. Det är för mig också tydligt att det är den mörka sidan av Kraften som ställer grupper av människor mot varandra på det sätt som kamp-ideologierna (de som pratar om "min kamp" och "upp till kamp") gör. På grund av detta vill jag inte på något sätt förknippas med socialism och därför har jag kommit på den pigga och fräscha frasen "Jag är inte socialist, men..." för att kunna uttrycka sympati för underliggande tankar utan att behöva förknippas med rörelsen. Sånt brukar funka, har jag hört.

Jag är inte socialist, men jag är väldigt bekymrad över vad individualiseringen och segregeringen av samhället gör med oss. För att alls kunna kallas samhälle vill vi vara ett stort heterogent lag som visserligen bråkar men ändå i stort hjälps åt, inte bli ett inbördeskrig mellan separata grupper som i sina bästa stunder kan skryta med vapenvila. Jag jämför mina barns uppväxt med min egen och misstänker att med avskaffad värnplikt och med fritt skolval är det nu för tiden många fler barn och ungdomar som bara umgås med andra som har precis samma bakgrund. Vi behöver gemensamma projekt och värden för att kunna fungera som samhälle i stället för en lös federation av enklaver.

Jag är inte socialist, men jag tror att i en kommande automatiserad och digitaliserad värld kommer vi uppgradera politikens makt visavi marknaden. Fram till nu har nämligen det stora flertalet, i alla fall om de organiserar sig, haft inte bara demokratisk politisk makt utan även makt på marknaden. I en framtid när kanske hälften av jobben försvunnit kommer makten på marknaden centreras till de få som äger produktionsmedlen. Man behöver inte ha mycket fantasi för att se hur en ny international som förenar alla de som inte längre bidrar ekonomiskt till samhället snart utgör en majoritet av världsbefolkningen. Om inte politiken då är anpassad för att fördela marknadsmakt med andra medel än de direkt marknadsmässiga blir det revolution. Kan man inte strejka kommer det bli högafflar och facklor. Det kommer vi inse och innan den blodiga revolutionen störtar oss i kaos kommer vi motverka detta genom inkluderande politik som ser på pengar och arbete på ett nytt sätt.

Jag är inte socialist, men jag tycker det är läskigt att se hur många som på allvar tycker att de själva förtjänat allt de har. Den där bilen du är stolt över har du i och för sig köpt för pengar du ärligt tjänat ihop, men att den finns där hos dig är i mycket större del ett resultat av forskning och utveckling i bilbranschen än ett resultat av dina personliga färdigheter. Jag säger inte att någon annan förtjänar bilen mer än just du, men att du har den i din ägo har du dina medmänniskor och förfäder att tacka för. Oavsett hur bra du är på ditt jobb så skulle det inte ens bli en liten tuta om du la resten av ditt liv ensam i skogen på att bygga den coolaste prylen du kan. Det vore klädsamt att ersätta en del av den där stoltheten över det som är ditt med ett mått av tacksamhet för allt vi har.

Detta är dock fortfarande bara den rent kapitalistiska synen på tacksamheten för oförtjänade rikedomar. Riktigt svindlande blir det när man tänker på viktiga saker. När jag springer blir jag ibland lite småhög och lallande lycklig. Då tänker jag på hur helt fantastiska mina ben är och att jag fick dem vid födseln helt utan att förtjäna dem. Med följde för övrigt en kropp som kan användas till en massa andra underbara saker så som cykling och simning. Tacksamhet känns då så mycket mer naturligt än stolthet. Dessutom blir man snäll och glad av att vara tacksam. Stolthet leder till Kraftens mörka sida. Eller i alla fall den bruna.

Vem tror på kunskap?

- Who believes in global warming? Raise your hand!

Vi har nog alla sett hur den person som snart är den fria världens främsta ledare för en stund sedan ställde den frågan till sina åhörare. Vi vet så klart att det är trams att förneka mänsklig påverkan av klimatet, så det är lätt att nöja sig med att avfärda frågan med en suck över den smått absurda anti-intellektuella populism den ger uttryck för, men jag tror vi har mycket att vinna på att tänka efter lite till. Det är nämligen värre än man först kan tro.

Det finns en avgörande distinktion mellan tro och vetande, mellan den kloka gubben och vetenskapskvinnan, mellan läkaren och schamanen. När den ena med kraften från generationers framsteg före henne utrotar tidigare dödliga sjukdomar står den andra med tyckande och tradition som kognitiva verktyg kvar på lerig mark och slår på sin trumma. När vetenskapen i ett aldrig avslutat stafettlopp från generation till generation ständigt flyttar fram forskningsfronten står tyckarna kvar och frågar sig vem som tycker vad om frågor de i stället kunnat undersöka tillsammans.

Isaac Newton har skrivit att om han sett längre än andra så är det för att han stod på jättars skuldror. Det är en fin bild av hur ingen vetenskaplig landvinning är en ensam persons verk, utan når så långt som den gör tack vare att den bygger vidare på andra tidigare insikter.

Den naturvetenskapliga metoden innebär alltså att vi hjälps åt att metodiskt utforska den empiriska världen. Vi konstruerar modeller som är tänkta att spegla hur någon aspekt av tillvaron fungerar. Genom att förpacka kunskapen på ett sådant sätt så att vi både kan kontrollera och bygga vidare på den kan vi systematiskt skapa oss en större och mer detaljerad kunskap om världen. Tyckande och tro kommer aldrig in som en komponent i denna metod.

Bokstavligen sedan de gamla grekerna har denna metod fött nya insikter som lett till ny förståelse och teknik. Faktum är att hela vårt välstånd vilar på ett fundament gjutet och ständigt förbättrat av den naturvetenskapliga metoden. Även om man inte begriper att framtiden kommer vinnas genom att arbeta vidare med detta världshistoriskt unika framgångsrecept så vore det klädsamt om man i alla fall visade ett mått av tacksamhet och ödmjukhet inför detta faktum. Alla de tekniska arbetsredskap tyckaren har, all materiell komfort hon åtnjuter, är ett direkt resultat av att generationer av vetenskapsutövare strävsamt hjälpts åt att tillsammans förstå världen bättre. Att veta mer. Att kunna mer.

Förståelse för detta är centralt för att inse den fundamentala skillnaden mellan den som har vetenskap på sin sida och den som bara uttrycker en åsikt. När ett debattprogram på TV ställer en professor i ett ämne mot någon som presenteras som bloggare eller tyckare är det viktigt att vi som tittare förstår skillnaden. Båda har naturligtvis rätt att uttrycka sin respektive åsikt, men det är exakt en av dem som har hela mänsklighetens samlade tänkande och experimenterande i ämnet bakom sig medan den andra står där och föreslår att en hemmasnickrad åsikt på något sätt kan mäta sig med detta.

Isaac Asimov uttryckte detta med sina berömda ord från 1980:

“There is a cult of ignorance in the United States, and there has always been. The strain of anti-intellectualism has been a constant thread winding its way through our political and cultural life, nurtured by the false notion that democracy means that 'my ignorance is just as good as your knowledge.”

Det för oss tillbaka till USA och Trump och med ovanstående i minnet inser vi att han inte bara missförstått fakta om klimathotet. Dessutom visar han att han inte begriper hur vetenskap går till när han implicerar att lösningen på vetenskapliga frågor handlar om tro och dessutom skulle kunna avgöras med votering.

Trumps fråga uttrycker inte bara en total avsaknad av förmåga att på rätt sätt i framtiden hantera en vetenskapligt avgörbar fråga. Dessutom visar han med sin inställning till vetenskapen en besvärande arrogans och otacksamhet mot den intellektuella process som gett oss den mikrofon han talar i.