Löpsällskap

- Ska du hålla den här farten hela vägen till Ekängen?

I lördags hade jag inspirerande träningssällskap och hon inledde ifrågasättande.

- Jodå, svarade jag, går det för fort?

svarade jag sturskt varpå hon förklarade att hon inte hade några problem med tempot, men däremot funderade på om jag skulle orka. Jag lät mig inte nedslås av bristen på förtroende för min förmåga utan svarade att jag hade för avsikt att bli trött för hur ska man annars bli starkare? Hon genmälde med entusiastiskt bifall och ett glatt "Just det!" med ett distinkt tonfall av målmedvetenhet som skulle kunnat inspirera den tröttaste till stordåd.

Halvvägs konstaterar jag nöjt att tempot för mig är precis lagom eftersom jag nu som planerat börjar bli riktigt trött. När min PT vid min sida utropar att hon inte alls är trött lanserar jag den djärva tanken att hon kanske är i bättre form än jag, vilket hon ödmjukt avvisar.

Mot slutet väntar ett segt motlut och jag förvarnar om att det kommer bli tungt med ett tillägg om hur jag betraktar uppförsbackar på träning.

- Jag brukar se backar som mina vänner, de hjälper mig att bli starkare.

Hon saluför en annan syn.

- Jag brukar tänka att efter en uppförsbacke kommer alltid en sköööön nerförsbacke.

-Men den är ju max 3 meter?! frustar jag ansträngt fram för nu var vi mitt i uppförsbacken och jag hade egentligen fullt upp med att ventilera lungorna men var väl förtrogen med väntande backar och kände mig manad att protestera.

- Men den lutar neråt? Eller hur?

Mina krafter räcker precis till ett oartikulerat

- mmm

varpå hon triumferande sätter punkt med

- Just det!

Några minuter senare närmar vi oss på allvar.

- Kämpa på sista biten! Där är skylten!

Oförtröttligt hjälper hon till med pacing och pepping medan mina tankar är trötta.

- Jo, men från den är det över en kilometer kvar!

Jag brukar intala mig det för att inte spurta för tidigt och stupa hos någon granne.

- Men jämfört med hela vägen är det ju bara en liiiiten bit kvar!

- Det har du rätt i...

- Just det! Vill du ha vatten, pappa?

Hon cyklar upp med pakethållarens vattenflaska jämnsides med mig och jag känner mig priviligierad och tänker stolt att en dag kommer hon springa ifrån mig.

Earth Hour

Det påstås att Earth Hour är ett budskap till politikerna, som om vi lever i en diktatur där härskarna inte lyssnar på folket. Problemet är inte att politiker gör som de vill utan att lyssna på folket, ej heller att det råder okunnighet om klimatproblemen. Om folk i allmänhet var genuint beredda att göra personliga uppoffringar hade vi fått politiker som förordar det. Om man kunde vinna val på att dubbla bensinskatten och straffskatta nöjesflyg skulle vi se det i partiprogrammen.

Politikerna är bakbundna av en väljarkår ovillig att ta i, så allt de kan göra är populistiskt patetiskt poserande med meningslösa utspel så länge de inte kostar väljarna något. Det håller på att kosta våra barnbarn en vettig miljö att leva i.

Om vi som budskap släcker ner en timme lite mysigt på lördagskvällen skickar vi en signal som resonerar med just det vi borde motverka - att det vi är redo att göra består av patetiskt poserande meningslösa gester, helt fria från personlig uppoffring och att någon annan verkligen borde göra något åt det.